Menu

Senaste kommentarerna

Följ Bergsbloggen

bloglovin

Följ Bergsbloggen

Följ Bergsbloggen via email

Fyll i din emailadress, så får du uppdateringar via din mailbox

Gör som 1 annan, prenumerera du med.

Bergsledare.com på Facebook

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Besökare:


Hit Counter provided by Los Angeles Windows

© 2012 BlogName - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Hjälpa till vid storseans

24 juli, 2011 - Author: Lars Roslund - Comments are closed

Storseanser med Terry

”Är det inte ganska konstigt att du som var en sån tvivlare för fem år sedan, idag hjälper till på i princip alla Terrys storseanser i södra Småland och i Skåne?” frågade en vän mig för ett tag sedan. Och visst är det kanske det. Hade nån sagt det till mig för 5 år sen hade jag trott att den personen hade slått huvudet i nåt riktigt hårt! Det är faktiskt en ganska rolig historia hur det började:

Jag tror att det var 2007 och jag är alldeles säker på att det var i Markaryd. Inger och jag hade kört de drygt 10 milen dit för att gå på storseans med Terry Evans. Jag hade precis börjat min ”Personlig utvecklingskurs” och Inger sin ”Mediumutbildning”. Vi kom dit och hälsade så klart på Terry och Viktoria och växlade några ord med dom och gick sen in och satte oss på våra platser. (Bilden har inget med just den storseansen att göra – den är från Osby tidigare i år) Eftersom jag vet att det sista Inger skulle kunna tänka sig var att gå upp på scenen inför alla dessa människor, kunde jag så klart inte låta bli att ”hetsa” henne lite. (jag sa ju att jag precis hade BÖRJAT min personliga utveckling! Nåt sånt hade jag aldrig gjort nu ;) ) ”Jag slår vad om att Terry kallar upp dej på scenen” sa jag. ”Det vägrar jag” sa Inger. Så där en 10 minuter innan det skulle börja kliver Terry upp på scenen och spanar ut över publiken. ”Titta! Vad var det jag sa!” sa jag. ”Nu kommer han att kalla upp dig!”

”Lars! Where are you?” hördes plötsligt Terrys röst säga i högtalarna!  Snacka om att önska att man var osynlig eller åtminstone befann sig hemma i soffan tittandes på Dr Phil eller nåt! Jag är alldeles säker på att jag hörde nån form av hånfnitter från min bänkgranne och så sa hon ”Där fick du!” och så viftade hon med händerna och pekade på mig! ”Ah there you are!” sa Terry. ”Come here, please” Jag fick på mig nån form av osynlig skyddsbubbla och hoppades att inget av de ungefär 500 ögonen som stirrade på mig skulle se mig när jag gick de cirka 10 långa, långa, tunga milen, som säkert tog mig en timme – i alla fall kändes det så! – fram till Terry, som kom och mötte mig. Han förklarade att någon hade blivit sjuk och undrade om jag kunde tänka mig att ta hand om den ena mikrofonen, som publiken använder. ”Du kommer inte att ångra dig” sa han. Självklart ställde jag upp och efter ett tag förstod jag vad han menade. Större delen av kvällen var jag ju vänd MOT publiken och hade förmånen att se alla miner, uttryck, leenden och tårar. Det var värt varenda ett av de där tunga stegen med svår hjärtklappning! – och det är fortfarande lika roligt och intressant varje gång! Nästa gång blir i november – jag längtar redan!

Ja just det: Sensmoralen! – lärde jag mig att låta bli att tetas på det viset? ANÄÄ!!

Categories: Annat


Hit Counter provided by Los Angeles Windows