Menu

Senaste kommentarerna

Följ Bergsbloggen

bloglovin

Följ Bergsbloggen

Följ Bergsbloggen via email

Fyll i din emailadress, så får du uppdateringar via din mailbox

Gör som 1 annan, prenumerera du med.

Bergsledare.com på Facebook

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Besökare:


Hit Counter provided by Los Angeles Windows

© 2012 BlogName - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Pizza i Venedig

24 juli, 2011 - Author: Lars Roslund - Comments are closed

Sommaren 2003.

Detta är en liten historia om en helt annan resa – en semesterresa till Venedig via Kaprun i Österrike.

Inger och jag har hittat ett helt underbart ställe – Kaprun, en liten ort utanför Zell am See i Österrike. Vi har varit där två gånger på sommaren, bägge gångerna på samma hotel och bägge gångerna fick vi bo i samma underbara rum.  Hotellet ligger i dalen och på ena sidan finns det berg med glaciärer, där man åker skidor året om och från vår balkong såg vi den andra sidan – inte lika höga berg, men ljuvliga att vandra i. Sommaren 2003 bilade vi ner dit och det var tänkt att vi skulle stanna ett par dagar i alperna, för att sen köra vidare söderut till Venedig och stanna där ett par dagar. Allt var planerat i minsta detalj av mig – alla hotellrum var bokande och färdplanen var utskriven på ungefär 50 A4-sidor (detta var sista gången vi körde långt UTAN GPS). Efter ett par underbara dagar med sol och bad i Österrike var det dags att fortsätta söderut – Venedig! Håll gondolerna – här kommer vi!

På kartan fanns det 2 vägar mellan över alperna mellan Kaprun och Venedig – en rak linje och en krokig. En rak linje på kartan brukar betyda motorvägs-typ och det lät skittråkigt, så jag hade valt den andra. ”Du tänker väl inte köra på nån liten krokig bergsväg, för det vägrar jag” sa Inger. ”Näädåå” lovade jag. ”Det finns ju bara 2 vägar utmärkta på Europakartan, så de måste ju vara stora och breda och asfalterade bägge 2” Trodde jag!! Vägen vi kom att åka på heter Grossglockner road och den började på 1500 möh och sen gick det uppför! jag förstår att att den inte var utritad som ett rakt streck på kartan! Den längsta raksträckan var säkert inte mer än

25 meter! Här snackar vi serpentinväg! Vägen hade ca 5 cm höga ”räcken” och nedanför räcket kunde man urskilja dalens botten så där 1000 meter nedanför. ”Vänd genast om och kör tillbaka” sa Inger. ”Vänd? Var då” undrade jag. Efter en timme stod en skylt att nu var vi uppe på 2000 möh och då sa jag att vi säkert snart var uppe – trodde jag! Vad jag förstått åkte vi uppför en av Europas högst belägna bilvägar, som nådde toppen vid 2508 möh! Speciellt otäckt blev det när vi fick möte med en lastbil i en vänsterkurva. En sån där 360 graders kurva som bara finns på en alpväg. Detta innebar ju att Inger, som satt på passagerarplatsen i bilen hade stupet rakt utanför fönstret, när jag hoppades att jag visste var jag hade högerhjulen på bilen. ”Tror du att det är många bilar som har störtat ner här?” frågade Inger. ”Det är det säkert” svarade smarte jag! Väl uppe på toppen var det snö och jag fick en snöboll i huvet av Inger, för jag var väl förmodligen inte den populäraste personen i hennes liv just då. Vi hade ju nått toppen, men vi skulle ju åka ner på den andra sidan också!

Nerfärden på Grossglockners södra sida var som en dröm jämfört med uppfarten på andra sidan. Mjuka kullar och inga höga stup alls och snart kom vi faktiskt ut på en motorväg. Jag hade ju sett de där skyltarna redan när vi körde ner till Kaprun – de om att man skulle köpa motorvägspass, men jag fattade inte riktigt vad det betydde. Precis innan italienska gränsen var det lagom för en lunchrast och vi hittade en sån där typisk motorvägsrestaurang där vi intog en måltid. När vi sen skulle fortsätta vår resa söderut blev vi stoppade av österrikisk polis på parkeringen som tittade på nummerplåtarna på bilen och såg att vi kom från Sverige och tog sedan fram ett blädderblock och under den ”svenska fliken” stod det snyggt och prydligt på vårt modersmål att det kostade 200 Euro i böter att köra utan motorvägspass i Österrike. Det var bara att plocka upp börsen och betala. Dagen kunde i alla fall inte bli värre – trodde jag!

Hotellet jag hade bokat i Venedig skulle ligga på en ö, med sandstrand på ena sidan och vi skulle ha utsikt över vattnet från balkongen.  När vi hade checkat in och fått vårt rum, visade det sig att det var ungefär 15 kvadratmeter med ett fönster, som vätte in mot bakgården. Jag visade upp bokningsbekräftelsen och blev lovad ett annat rum 2 dagar senare. Jag berättade den ”glada” nyheten för Inger, som fortfarande inte hade hämtat sig från Grossglockner-turen och hon blev ännu surare på mig. Hon fortsatte att gnälla på mig, när vi hade hittat en mysig restaurang och åt en mumsig italiensk pizza. Till slut fick jag nog och sa ”Ät upp, så kör vi hem!”. Jag hade fått nog av tjatet och var fast besluten av att köra hela vägen hem från Venedig! Självklart klarade jag inte det utan vi fick sova över i Insbruck. Under hela den kvällen sa vi inte ett ord till varandra i bilen!

Ja vänner, så gick det till när vi åkte till Venedig för att äta en pizza!

Och självklart blev vi vänner igen – nånstans i gamla Östtyskland på en bensinmack hittade jag en liten gullig ”försoningsgrej” och idag är detta ett minne som vi skrattar gott åt. Fast vi är bägge två övertygade om att vi säkert missade en eller annan sevärdhet i Venedig!

 

 

Categories: Annat


Hit Counter provided by Los Angeles Windows