Menu

Senaste kommentarerna

Följ Bergsbloggen

bloglovin

Följ Bergsbloggen

Följ Bergsbloggen via email

Fyll i din emailadress, så får du uppdateringar via din mailbox

Gör som 1 annan, prenumerera du med.

Bergsledare.com på Facebook

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Besökare:


Hit Counter provided by Los Angeles Windows

© 2012 BlogName - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Berget – reflektioner 2007

29 augusti, 2011 - Author: Lars Roslund - Comments are closed

Jag ska läsa Terrys bok, Berget, igen. Det blir 3:e gången jag har den i ”läxa” på en kurs. Första gången var 2007, när jag gick Intuition och Personlig utvecklingskurs uppe i Fanthyttan. Andra gången var under min Bergsledarutbildning och så då nu på mediumutbildningen. Jag hittade min redovisning från 2007 och den lät så här:

Jag tycker att man kan dela in boken i 3 delar: 1. Biografi över Terrys uppväxt. 2. Bergsmeditaionen. 3. “Läroboken”

När jag läser första delen, känner jag medlidande och sympati för huvudpersonen, men samtidigt känner jag nån form av glädje över att själv sluppit ha en sån uppväxt. Samtidigt känns det som nån form av styrka i berättelserna. Jag tror inte att Terry varit den han är idag, om det inte varit för hans uppväxt, så jag tycker mig finna lite tacksamhet i historierna också. Detta framkallar en osäkerhetskänsla hos mej: Hur ska jag med min relativa lugna och ”normala” uppväxt lära mig uttrycka mina känslor? Jag har ju aldrig fått lära mej det och aldrig känt behov att själv lära mej heller.

Första delen av boken läste jag en gång medan jag bestämt mej för att läsa de 2 andra ytterligare en gång innan jag skriver vidare. (Om sanningen ska fram, så HAR jag läst första delen en gång tidigare – för nåt år sedan – då kom jag halvvägs i boken, men när Terry skrev om meditationen fattade jag ingenting och la boken åt sidan :) )

När jag läser 2:a delen – Bergsmeditationen – fylls jag av en blandning av glädje och förskräckelse.

Glädje – för att jag tror mej förstå hur meditationen fungerar och att jag för det mesta numera upplever alla faserna i MM, ängen – grinden – stigen – floden –bron – stigen – berget – händerna – och tillbaka igen.  Förskräckelse – när jag inser vilken otroligt lång väg jag har kvar. Vaddå bergets färg? Väder? En stor portion av otålighet kommer fram –Jag vill, jag vill!  Och ju mer jag vill, desto sämre går det, så klart. Då finner jag tröst i orden ”BM tar aldrig utövaren längre än vad den känslomässigt och psykiskt är mogen att hantera” och hoppas givetvis att denna kurs ska hjälpa mej att förstå hur jag ska mogna

Sista delen av boken känns som ”överkurs” för en nybörjare, men samtidigt väcker den nyfikenhet och inspiration. Just idag känner jag oerhörd trygghet i första sidan av ”Tillit” där det står att mellan varje steg i utvecklingen finns en övergångstid och jag hoppas att jag befinner mej i en sån just nu, för det känns precis så! Osäkerheten, frustrationen och rädslan över att ha nått ändpunkten av min utveckling bleknar och ersätts av nån svag trygghetskänsla, eftersom även andra (läs Terry) befunnit sej i samma situation i sin utveckling.

Jag kommer säkert att läsa denna del av boken massvis av gånger i framtiden och förhoppningsvis kommer jag att förstå innebörden av berättelserna bättre för varje gång. Just nu är jag väldigt avundsjuk på alla de som mött sin vägvisare och kan kommunicera med denne. Det är ju mycket enklare att be om vägledning om man ”se” den man ska fråga och jag är övertygad om att svaren blir enklare att tyda. Just denna tanke – att få möta sin vägvisare – känns som det absolut viktigaste målet i mitt liv just nu. Eftersom jag lever ett lyckligt familjeliv, har ett jobb och en bra ekonomi men ändå saknar något, tror jag att detta är just det jag behöver för att utvecklas vidare. Jag är övertygad om att jag är alldeles för ivrig och ”vill för mycket” och får före och efter varje meditation just nu stanna upp och tänka: TÅLAMOD! Man måste lära sej krypa innan man kan gå. Jag saknar ett antal pusselbitar i meditationen som gör att jag inte riktigt förstår vad det nu är jag ska förstå och den största pusselbiten handlar om berget – mej självDet har gått knappt ett år sedan jag för första gången mötte Terry (om man bortser från storseansen på Andarnas Jul 2005) och tills nu har han inte sagt något som jag i alla fall inte kunnat tänka mej vara möjligt och förkasta MEN efter att ha läst kapitlet om mötet med en utomjording måste jag säga att jag tvivlar! Har karln mediterat efter ett krogbesök? Jag tvivlar inte på att det finns nån form av Högsta Varelse – en Gud om man så vill, men att denna skulle använda sej att ett rymdskepp att färdas i, må så vara upplevd i en meditation,  men i alla fall eller att det skulle vara intuitionens röst, det köper jag inte! Självklart skulle jag aldrig våga slå vad med Terry om detta ;) och det är möjligt att jag missat den brinnande punkten i berättelsen, men med samma typ av skadeglädje som när man får in en smash vid pingisbordet kan jag säga: Jag tror inte på det!

Sammanfattningsvis när jag läst boken står jag med fler frågor än vad jag hade innan jag började: Vart är jag på väg? Vad kommer jag att uppleva? Kommer jag att uppleva något? Och varför i hela fridens namn har jag inte startat min ”resa” för länge sedan? Jag hoppas att svaret på den sista frågan är att jag inte varit mogen förrän nu, annars har jag verkligen kastat bort massor av år av mitt liv.

Till sist: När jag läser vad jag själv skrivit här blir jag förskräckt över hur rädd och osäker jag är och hoppas verkligen att jag kan läsa detta om ett antal år och få mej ett gott skratt över mina nuvarande tankar, känslor och funderingar.

Categories: På kurs

Discussion (1 kommentar)

  1. Kan känna igen många saker du skriver ovan, processen att hitta sig själv är inget man gör över en natt. Jag är en ”öppen skeptiker” hur märkligt det än låter, men när poletten ramlade ner för mig att mina guider är en del av mig förstod jag att ”gåvan” att prata, tolka och komunicera med andra sidan handlade om att lära mig ett nytt inre språk i form av symboliska bilder, känslor och egna tankar. Jag hade en uppfattning av att bara jag fick kontakt med mina guider så är arbetet klart, de kommer att ge mig svaren, tyvärr var det inte så enkelt. När jag sedan genom meditation, drömmar eller fysiska upplevelser ”tränades” i att lära mig språket att koppla ihop känsla, bilder och tankar så förstod jag att detta kommer aldrig att ta slut, för varje bild, känsla eller tanke är unik i varje sekund eller händelse precis som i terrys ”spacade” meditationer i boken. Jag har en känsla av, vet förstås inte om det är så men min tolkning av hans meditationer är att han tränandes inför nästa steg i sin utveckling. För att förstå hur saker och ting hänger ihop. Med hjälp av våra erfarenheter och upplevelser och känslor ökar vi vår intuition och medvetenhet, låter som en omöjlig uppgift, men är säker på att du fixar detta…:) Lycka till på vägen.


Hit Counter provided by Los Angeles Windows