Menu

Senaste kommentarerna

Följ Bergsbloggen

bloglovin

Följ Bergsbloggen

Följ Bergsbloggen via email

Fyll i din emailadress, så får du uppdateringar via din mailbox

Gör som 1 annan, prenumerera du med.

Bergsledare.com på Facebook

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Besökare:


Hit Counter provided by Los Angeles Windows

© 2012 BlogName - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Resan del 17

29 september, 2011 - Author: Lars Roslund - Comments are closed

Mer personlig ut(in)veckling

Jag var inte ett dugg förvånad över att hon kom för sent, Nina alltså. Det var så typiskt henne! Innan jag åkte upp till Byskolan funderade jag på om någon från sommarveckan också skulle gå kursen, det hade ju varit kul att få träffa nån från den sommaren igen – och av alla, så blev det just hon! Men, vi kände ju trots allt varandra sen tidigare, så jag reste mig från min stol, gick fram till henne och gav henne en kram och sa att det var kul att få träffa henne igen och just i den kramen tror jag vi utvecklade en speciell sorts hat-kärlek, som efter hand utvecklades mer till kärlek än hat. Än i dag är vi vänner – i alla fall på Facebook – för hon bor i en annan del av Sverige.

Jag har kvar alla scheman från alla kurser jag gått i Fanthyttan och när jag läser igenom programmet från första träffen, så ser jag att det handlade mest om intuition, vilket i och för sig inte är så konstigt :). Men så där väldigt många detaljer kommer jag inte ihåg, tyvärr. En av kvällarna hade vi i alla fall rollspel. Jag tycker det är ganska kul – vissa tycker det är skittråkigt och jobbigt. Jag och min blivande mentor, Maria, blev ihopparade. Hon skulle spela en kåt bilskollärare som ville lära mig allt annat än att köra bil och jag skulle göra allt för att övertyga henne om att jag satt i bilen för att lära mig köra den. Vi hade så jäkla kul och till sist gav jag efter av skratt-utmattning – jag sålde min kropp för ett körkort!

Söndag efter lunch var det dags att packa in väskan, Micke, Rose-Marie och hennes två jätteväskor i bilen och efter det sedvanliga kramkalaset på skolan körde vi söderut igen. Micke hade varit förutseende och varit i kiosken och köpt en dagstidning, som han strategiskt placerat i baksätet bredvid Rose-Marie i förhoppning om att hon skulle läsa den. Han var vänlig nog att både peka på och påpeka att den låg där bredvid henne, men hon var inte alls intresserad av den. Hon hade ju bara hunnit ca 10% i historien om hennes liv och nu skulle vi få höra en ny fyratimmars monolog. Ni som har varit på kurs hos Terry, vet hur man känner sig i hjärnan när man åker hem därifrån eller rättare: det känns mer som man inte har nån normal hjärna kvar. Jag lyckades kanalisera vertikalt, dvs hål rätt genom huvudet – från öra till öra – så jag släppte igenom allt vad hon sa utan att nåt fastnade. Efter en snabbmacka i Småland fortsatte Micke och jag till Skåne i fullständig tystnad. Jag kommer ihåg att det regnade precis hela tiden, så det enda som hördes var vindrutetorkarna och Mickes röst när han sa: ”Nästa gång kör jag, då är det du som får prata med henne”

Categories: Resan


Hit Counter provided by Los Angeles Windows