Menu

Senaste kommentarerna

Följ Bergsbloggen

bloglovin

Följ Bergsbloggen

Följ Bergsbloggen via email

Fyll i din emailadress, så får du uppdateringar via din mailbox

Gör som 1 annan, prenumerera du med.

Bergsledare.com på Facebook

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Besökare:


Hit Counter provided by Los Angeles Windows

© 2012 BlogName - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Resan del 19

18 oktober, 2011 - Author: Lars Roslund - Comments are closed

Färdigutvecklad för den här gången

De två sista träffarna på min Personlig Utvecklingskurs var i augusti 2007 och januari 2008. Andra gången skulle alltså Micke köra från norra Skåne med mig som passagerare och givetvis fick jag själv köra genom Skåne hem till honom innan färden fortsatte mot Närke. Rose-Marie skulle själv ta sig dit denna gången, däremot skulle hon åka med oss hem, så vi kan ju börja med det äventyret!

Någon gång under veckan, sa Terry till Micke att det var dags för honom att lämna in bilen på verkstan för något höll på att gå i sönder. Snyggt, tänkte jag, det är ju han som kör denna gången. Hoppas bilskrället håller ihop till Skåne i alla fall! Efter kramkalaset packade vi in Rose-Marie och hennes väskor i bilen och innan hon han säga ett ord plockar Micke upp en CD-skiva och slänger in den i spelaren och säger: ”Jag har köpt en ljudbok om Sveriges historia. Vi kan väl höra den på vägen hem?” Snyggt jobbat! Det skulle bli en resa till Herman Lindkvists röst och historien om Gustav Wasa och regnet smattrade för fullt mot framrutan. ”Vart var det nu jag skulle köra?” frågade Micke, för tro´t eller ej…poljen hade ingen GPS! ”Du ska svänga mot Karlsborg vid Askersundstrakten eller nåt” sa jag.

Regnet och Herman och Wasa och tystnaden var väldigt sövande, så jag slumrade så klart till och vaknade lagom för att se sen stora fina skylten: VÄLKOMMEN TILL LAXÅ. Konstigt, tänkte jag, jag har inte lagt märke till Laxå de tre gånger jag tidigare har kört här. Efter en stund stod bilen mitt ute i en sjö! Om du tänker dig en sjö, stor som en sex, sju fotbollsplaner och rakt igenom den mitt ute i vattnet har man byggt en väg. Det såg faktiskt ut som om vi körde på vattnet! ”Vart i helsike är vi på väg”? frågade jag Micke. ”Mot Karlskoga, precis som du sa”, svarade han. Efter att ha förklarat för Micke att Karlsborg och Karlskoga inte bara uttalades och stavades olika utan även förmodligen låg ganska långt ifrån varandra föreslog jag att vi skulle vända tillbaka igen. Nu var vi ju mitt ute i en sjö, så det var inte alldeles lätt att bara vända skutan så där, utan han fick köra ett tag till och under tiden kom jag på att jag hade GPS i min nya Nokia, så jag startade den och mycket riktigt så föreslog Astrid (rösten hette faktiskt så!) att vi skulle göra en U-sväng, när jag hade matat in Rose-Maries lilla hemort.

Tillbaka rakt över sjön igen och genom Laxå och plötsligt vill Astrid att vi skulle svänga till höger. Högersväng innebar att vi skulle söderut och det stämde ju, så jag sa att jag trodde det var en genväg. Efter en stunds körande på genvägen var det dags för en vänstersväng på en lite mindre genväg och efter ytterligare en stund var det dags igen. Denna gången skulle vi in på en grusgenväg mitt inne i skogen. ”Bara kör”, sa jag, ”Astrid vet vad hon gör!”. När vi gjorde den sista svängen in på den där stigen började jag bli lite orolig. För det första undrade jag om någon bil tidigare hade kört där, för det andra ekade Terrys ord i mitt huvud om att Mickes bil skulle gå i sönder och för det tredje började batteriet ta slut i min telefon. Tänk om bilen gick stannade här! Visserligen hade både Micke och Rose-Marie mobiler också, men var var vi? Hur skulle vi nånsin kunna förklara för någon var de skulle hitta oss? Vi befann oss säkert vid världen ände och därefter hade vi svängt till vänster. Men som tur var blev genvägarna större och mer asfalterade för varje sväng vi gjorde och efter ett tag, så där två timmar försenade kunde vi släppa av Rose-Marie vid hennes dörr och efter en snabb macka hos henne fortsatte vi köra i regnrusket mot Skåne. Det var då jag bestämde att i fortsättningen skulle jag åka tåg till Fanthyttan! När jag kom hem var jag tvungen att kolla på kartan var vi hade varit – vi hade genat rakt genom Tivedens Nationalpark! Om jag hade sovit ett tag till kan man ju undra om Micke hade reagerat, när han hade kommit till den norska gränsen ;)

Sista gången på en Personlig Utvecklingskurs innebär psykometriavläsning inför publik. Jag har kvar feedbackarna från alla mina 20 läxavläsningar och jag var faktiskt ganska duktig, så jag var inte så där väldigt nervös för att göra det inför okända – ja det vill säga, att stå inför en publik hade plötsligt blivit lite nervigt. Jag hade aldrig tidigare haft några som helst problem med det. Jag plockade bara fram min clownmask och gömde mig bakom den, men nu hade jag ju gått kurs och mer eller mindre lagt den åt sidan, så helt plötsligt blev jag nervös när jag stod där med föremål nummer tolv i handen, men efter ett tag lossnade det och det hela gick ganska bra. Vi hade två publikkvällar i rad och jobbade halva gruppen var sin kväll. Jag tyckte det kändes väldigt märkligt att vara i Byskolan utan att jobba med sig själv ett dugg under hela vistelsen. Det var ju nästan som att ha semester och jag blev till och med lite rastlös.

Alldeles före sista träffen hade jag varit uppe på kursgården ytterligare en gång – på antagningsintervju till Bergsledarutbildningen. Jag tog tåget upp ena dagen, blev intervjuad av Malou och Irene i ungefär 10 minuter, åt middag, sov över och tog tåget hem igen dagen efter. Kvällen före min psykometriuppvisning kallade Terry på mig och sa att han ville prata med mig. Vi gick in i klassrummet och han frågade om jag ville få den goda eller den dåliga nyheten först. Givetvis hoppades jag på att den goda nyheten skulle vara att jag blivit antagen till Bergsledarutbildningen, men vad kunde då den dåliga nyheten vara? ”Grattis”, sa Terry, ”du har blivit antagen till kursen”. YES! skrek jag inom mig! ”Men tyvärr finns det inte plats för dig på den kursen som startar nu i vår”. HELVETE! skrek jag inom mig! Terry förklarade att jag nog även ”skulle passa bättre in” i den grupp, som var tänkt att starta till hösten. Jag tyckte så klart att det var skit, men jag fick väl lita på hans ord. ”Kommer detta att påverka ditt psykometrifamträdande i morgon”? undrade Terry och det sade jag att det så klart inte kom att göra. Sen under sista dagens frukost kommer Terry fram till mig och säger att de hade fått ett återbud till kursen, som skulle starta om ett par veckor och att jag var välkommen att starta den om jag ville – och om jag ville!!! Än i dag undrar jag om det verkligen var så det gick till eller om det var nån sorts test jag blev utsatt för….

Det kändes skönt när vi satt i ringen sista dagen och Terry gick laget runt och föreslog oss vad vårt nästa steg på vår resa kunde vara. Visserligen försökte han trigga mig genom att hoppa över mig, när det var min tur, men jag hade lärt mig min läxa och påpekade detta och det kändes alldeles underbart att få höra att jag passade bra till att bli Bergsledare. Undra om Rose-Marie uppskattade sitt förslag lika mycket – Terry tyckte att hon kunde bli en alldeles utmärkt lastbilschaufför! Givetvis var detta ett skämt, för jag vet att hon har genomfört Mediumutbildningen sedan dess.

Categories: Resan


Hit Counter provided by Los Angeles Windows