Menu

Senaste kommentarerna

Följ Bergsbloggen

bloglovin

Följ Bergsbloggen

Följ Bergsbloggen via email

Fyll i din emailadress, så får du uppdateringar via din mailbox

Gör som 1 annan, prenumerera du med.

Bergsledare.com på Facebook

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Besökare:


Hit Counter provided by Los Angeles Windows

© 2012 BlogName - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Att åka kollektivt

23 augusti, 2011 - Author: Lars Roslund

Då har min resa startat – både den fysiska och nästa etapp på min mentala. Det är alltid ett lotteri att åka tåg. I och för sig har jag kanske haft tur för jag tror att detta är den tionde gången jag tar tåget till Fanthyttan och alla gånger utom en har jag kommit fram i tid. I korthet är resplanen buss Staffanstorp – Lund 20 minuter, X2000 Lund – Mjölby 2 timmar och mjölktåget Mjölby – Lindesberg 2 timmar, där jag blir upphämtad för den 10 minuter långa bilfärden till Byskolan.

20110823-120144.jpg

Jag brukar alltid beställa tågbiljetterna i god tid på nätet. Om man gör det kan man få en förstaklassbiljett med mat på SJ för en hyfsat billig peng. Dagens lunch ser i alla fall ut att vara rostbiff och potatissallad. Första missen från SJ ”vagnsnumreringen fungerar tyvärr inte” vilket innebär att jag åker baklänges trots att jag beställt framlängesbiljett.

Tankarna flödar i hjärnan. Vilka blir mina kurskamrater? De kommer ju att bli en del av mitt liv de närmsta 14 månaderna. Vem kommer att bli min mentor? Detta ”påtvingade” kamratskap som har misslyckats två gånger tidigare. Hur många killar kommet vi att vara? Jag gissar på fyra! Det som förvånar mig är att jag känner mig så himla lugn och inte ett dugg nervös – ÄN!

20110823-140123.jpg

Mjölby! Denna världsmetropol i Småland? Jag kan denna lilla station utan och innan efter alla gånger jag varit här. Dags för ”mjölktåget” med första anhalt en av de vackraste platser jag vet: Motala!

Comments are closed - Categories: På kurs

Tankar inför kursen

11 augusti, 2011 - Author: Lars Roslund

Jag har genomgått 5 olika kurser hos Terry Evans på Creative Experiences i Fanthyttan om man räknar Sommarveckan som en kurs. Som jag skrivit om tidigare, så brukar Terry innan han avslutar en kurs föreslå vilket som kan vara ett lämpligt nästa steg för en,om man vill fortsätta sin utveckling. Inte vid något av dessa tillfällen har han tyckt att jag skulle gå nån mediumutbildning, utan tvärtom har han antytt att detta är något för andra och inte för mig. I början kändes det så klart ganska tufft att andra kunde, men inte jag, men efter som tiden har gått har jag förstått att ALLA kan så klart inte jobba med andevärlden. Hur skulle det se ut om vi alla gick och gav varandra budskap från döingar?

Så jag blev ganska förvånad när Terry i vintras, efter storseansen i Staffanstorp, sa till mig: ”Lars, it’s time for you to take your intuition to the next level”.” Javisst”, sa jag. ”Hur då”? Det var då han föreslog det – att jag skulle gå hans mediumutbildning! ”Men”, försökte jag, ”du har ju sagt att jag inte ska bli nåt medium”. Då förklarade han för mig att kursen inte bara var för blivande medium, utan den utvecklade ens intuition och dessutom har ju jag alltid sagt att jag vill lära mig mer om healing. Så långt är allt glasklart! Jag ska utveckla min intuition och jag ska lära mig mer om healing…MEN…

Jag har varit på en mediumkursavsluting som publik. Jag har sett vad som väntar mig. En storseans! Visserligen har jag ju gjort en sån, eller i alla fall nåt som liknar en sån, en gång tidigare, men jag kan ju inte påstå att publiken jublade åt mig precis. Bara tanken på att jag ska stå inför en massa främmande människor och försöka ge budskap från andevärlden känns både skrämmande och främmande. Tänk om jag gör brakfiasko! Blir den sämsta i Byskolans historia! Dessutom ska jag göra en massa privatsittningar, om kursplanen inte har ändrats. Att jag kan prata med andar vet jag – det kan ju alla göra – men det är ju en helt annan sak att försöka förstå om man får ett svar. Det enda jag vet, eller i alla fall tror mig veta, är att jag tror inte att Terry hade sagt att jag skulle gå kursen om han hade trott att jag var ett hopplöst fall. Det är SÅ jag måste tänka.

Jag kan….hoppas jag

Jag kan… hoppas jag

Jag kan….hoppas jag

PS! Om du vill, kommer du att kunna läsa om mitt kursande ”live” här på bloggen 23-26 augusti. iFånen är bra till mycket – även att blogga med!

Comments are closed - Categories: På kurs

Testblogg från iPhonen

27 juli, 2011 - Author: Lars Roslund

Eftersom jag hade tänkt dela med mig av min kommande kurs här på bloggen via iPhonen så behöver jag öva en gång och se om det fungerar som jag tänkt. Nu ska jag bara se hur man lägger till en bild till detta

20110727-014232.jpg
Sen kan man fortsätta skriva efter det att bilden är tagen


Kan man filma också?

Comments are closed - Categories: På kurs

Workshop med healing

24 juli, 2011 - Author: Lars Roslund

En heldag med healing

Det var ju ett tag sedan jag gick på kurs senast – det är över ett år sedan, om man bortser från uppdateringshelgen för Bergsledare i höstas, när jag fick mitt diplom. Så plötsligt en dag får jag ett par inbjudningar på Facebook – det kommer ju ett antal såna – från Anette Thornell i Ystad. Hon och hennes gube, Per Ola driver ett företag, som heter Love It. En av inbjudningarna var till en workshop med healing under en dag. Jag var då helt säker på att jag inte skulle gå nån mer kurs i år och efter att ha kollat upp det där Ystad-paret (den där Anders-historien var nog den som var pricken över i) var jag ganska övertygad om att detta var människor som man kan lita på och som vet vad de sysslar med. Jag har tyvärr varit på en del skit-kurser för ett antal år sedan, men det här kändes rätt. Efter det att jag anmält mig till denna dag i Ystad har jag ju blivit antagen till ny kurs i Fanthyttan, men jag liksom kände att den här dagen skulle ge mig något ändå och beslutade mig därför att genomföra den.

För 7:e morgonen i rad ringde väckarklockshelsiket klockan 7.15 och efter morgonbestyren lät jag bilen ta mig till sydkusten, som jag nådde en lagom stund innan kursstart kl 10.00. Det var en samling alldeles vanliga människor med den ”normala” könsfördelningen – 12 tanter och 3 pojkar som intog salen. Ungefär hälften var vana healers med Reikki Masters å allt vad det heter och vi andra hade väl mer eller mindre fusk-healat en eller ett par gånger. Per Ola började dagen med ett teoripass, där han på ett mycket bra vis förklarade lite om vad healing är och annat matnyttigt. Efter ett tag märkte jag att vi hade ganska likartad uppfattning om det här ”konstiga” livet man hamnat i. Minst av allt är jag nån teoretiker, vilket förmodligen beror på att jag inte har orkat läsa så där väldigt många böcker i ämnet, eller rättare sagt ämnena, så det började ju bra! Inget flummigt här inte – och sånt hatar jag! Sen skulle vi meditera för att…ja det kommer jag inte ihåg riktigt, men det var väl för att varva ner och komma i rätt sinnesstämning eller nåt. Det var nog första gången på över 4 år, som jag gjorde nån annan meditation än Bergsmeditationen, så det kändes faktiskt lite ovant och ännu värre blev det, när jag plötsligt hör hans röst ”Prova att le lite”. Vaddå le? Där satt jag alldeles avslappnad och njöt och så helt plötsligt skulle jag le! Sicken jobbig typ! Meningen var så klart att leendet skulle sprida sig i kroppen och det gjorde det faktiskt.

Efter att ha lekt lite med healingenergin mellan händerna och gjort en japansk rulla-föreställd-boll-runt-naveln-grej var det dags för par-övning, dvs först gav stolsgrannen mig healing och sen var det min tur. Hon hittade genast min onda axel och jag kände energin komma. (Även om jag inte själv gett healing så väldigt många gånger har jag ju FÅTT det massvis av gånger, så jag kände igen känslan). Etfter att ha öppnat upp healingkanalen var det så min tur. Mina händer drogs hela tiden mot hennes huvud, så jag lät dom vila där och efteråt förklarade hon varför – hela hennes huvud var fullt av alldeles för många tankar.

Efter en god tomatsoppelunch var det dags för nästa övning, men först skulle vi meditera igen. Vi skulle möta vår healingguide, sa Anette, för en sån har man tydligen. Jaha, tänkte jag, nu blir det i alla fall nåt som som åtminstone är lite flummigt! Det är bra att ha ett sånt ord att ta till, när det är något man inte förstår eller kan och jag har aldrig lyckats ”möta” nån guide eller annan varelse när jag mediterar – tror jag! I alla fall skulle vi be vår healingguide att ställa sig bakom oss och eftersom jag får väldigt få bilder när jag mediterar, försökte jag känna något med mina andra sinnen. Det enda jag märkte var att tvärdraget i rummet blev mycket svalare. Det blåste en riktigt behaglig kylig vind på min högra arm i det ganska varma rummet, men ingen guide så långt mina sinnen nådde. När vi sen skulle be guiden att ställa sig framför oss, gjorde jag så klart det också, OM det nu händelsevis skulle finnas nånting där ändå. Och helt plötsligt flyttade sig den kalla ”vinden” från min arm och ”blåste” mig rakt i ansiktet! ”SHIT! Vad händer” var väl ungefär det jag tänkte. Det tog väl en stund innan hjärnan accepterade att det kanske var någon/något som stod rakt framför mig. När vi sen skulle be guiden sätta sig bredvid oss och prata lite med den, kände jag att den kyliga känslan åter flyttade sig, men förmodligen tyckte väl min vän att det var nog med upplevelser för en dag, för nåt svar fick jag inte på mina frågor.

När jag hämtat mig från chocken var det dags för oss att leka Duracell-kaniner. Vi stod i två ringar, 8 i varje ring, en person skulle öppna kanalen för att skicka energin via de tre personer som stod mellan healern och den person, som satt på en stol mittemot. En person skulle alltså ge och en ta emot healingenergin och de övriga fungerade som batterier som förstärkte energin på vägen, så att säga. Jag var förste mottagare och det blev en häftig upplevelse. Det kändes som jag vaggades fram och tillbaka – jag blev nästan sjösjuk. Efter 5 minuter skulle vi sen rotera en gubbe och det var ganska svårt att vara Duracell-kanin så där direkt efter att man hade varit mottagare, men den känslan släppte efter hand. När hela övningen var klar kom en av damerna fram till mig och sa att hon hade känt allra mest, när det var jag som skickade energin och det var precis det jag behövde höra idag – Jag kan också! – Inte det att jag var ”bäst”, utan att jag faktiskt också kan.

Dagens sista pass var av modellen grupp-ligg. Ja nu var det inte så häftigt, som det kanske låter, även om det inte händer så där väldigt många gånger i ens liv att man ligger på en ”säng” och 4 tjejer lägger sina händer på en samtidigt! Det var nämligen så det gick till – en låg på healingbänken och de andra fyra stod runt om och gav healing. Så mycket healing som jag har fått idag måste ju medföra att jag kommer att vara frisk som en nötkärna i morgon, även om jag känner mig ganska mossig just nu!

Jag åkte till den här dagen utan några som helst förväntningar. Kanske är det därför att jag tycker att den blev jättebra. Anette och Per Ola var trevliga, strukturerade och visste vad de pratade om. Det var jättebra stämning hela dagen. Jag kan faktiskt inte komma på nåt negativt alls att säga. Jag ger dagen 5 fjärilar och kan bara rekomendera alla att prova på en dag hos Love It i Ystad om tillfälle ges. Jag har tagit till mig en hel del, som jag är säker på att jag kommer att ha nytta av under min kommande Medium/Healing-utbildning.

 

Tack alla för en suverän dag.

Comments are closed - Categories: På kurs


Hit Counter provided by Los Angeles Windows