Menu

Senaste kommentarerna

Följ Bergsbloggen

bloglovin

Följ Bergsbloggen

Följ Bergsbloggen via email

Fyll i din emailadress, så får du uppdateringar via din mailbox

Gör som 1 annan, prenumerera du med.

Bergsledare.com på Facebook

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Besökare:


Hit Counter provided by Los Angeles Windows

© 2012 BlogName - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Resan del 20

23 oktober, 2011 - Author: Lars Roslund

Skuggor jag kramade 2007

En av de böcker vi hade i läxa på Personlig Utvecklingskursen var ”Krama din Skugga”. Så här reflekterade jag över den:

Jag hade tänkt göra lite annorlunda denna gången. Jag skriver efter hand som jag läser i stället för att läsa hela boken och sedan ge mina synpunkter. Om det inte blir bra så, får ni inte reda på det, för då lämnar jag ju inte in detta J

Förord och inledningar: Ibland kan det bara bli för mycket av dessa, speciellt som denna bok innehåller båda!

1 & 2:a kapitlen: Äntligen igång! Det börjar bra! Jag håller verkligen med Debbie – för att kunna utveckla sina positiva sidor måsta man börja i den andra änden – med de negativa eller som hon säger: ta tag i helheten. Fast efter att ha läst så här långt kan man ju undra vad som är skillnaden eller om det bara är vi själva som markerar vad som är positivt eller negativt. Dags för första övningen. Här hoppar ”teknik-Lars” in och får stora idéer om hur han ska spela in en hiss-meditation med bakgrundsmusik och bränna på CD. Det känns som att planera övningen är ett större projekt än att utföra den samma. Nåväl, det känns som jag skulle behöva en paus från MM idag, så jag testar att åka hiss i stället, så kan jag ju samtidigt planera hur texten ska ligga till min 32-minuters meditationsmusik. Ett par djupa andetag och in i hissen! WOW! Att åka hissen ner kändes på samma sätt som när jag klättrar upp på berget! Här behövs ingen CD! Som tur är kom jag ihåg 7 av de 8 frågorna och klarade den första övningen långt lättare och tidigare än jag trott. (den åttonde frågan hade ett självklart svar – för mej, så jag ”fuskade” lite). Om jag känner att jag vill variera MM nån mer dag, så kommer jag att åka denna hiss igen.

3:e kapitlet: Nja… Jag tyckte det var lite väl långsökt och för många ”om” för att hitta typ pedofilegenskapen i alla. Att man kan ha NÄSTAN alla egenskaper hos alla människor inom sej köper jag, men jag tror ändå att det finns en gräns. Jag bestämde mej för att bara göra halva övningen, nämligen den ”mörka” delen. Jag tog hissen ner till kloaken, och där i en mörk hörna satt en ynklig figur och tyckte synd om sej själv – den figuren känner jag igen och jag vet precis hur han känner sej!

4:e kapitlet: Jag berörs av egoistiska människor och får väl medge att jag också kan vara egoistisk. MEN jag berörs också av människor, som gör barn illa, män som slår sina kvinnor, våldtäktsmän och andra. Skulle jag ha detta inom mej? Intressantare är då den positiva projektionen (så klart J) Om du beundrar storhet hos någon annan människa är det din egen storhet du ser – det öppnar ju alla möjligheter – bara vi själv vill! Om jag ser tillbaka på mitt eget livs ”idoler”, så hade jag säkert, om jag fått uppmuntran av mina föräldrar i unga år, kunnat bli en hyfsad fotbollsspelare inspirerad av min barndoms idoler. Sen kom musiken. Om jag inte varit så blyg, rädd och lat, hade jag kanske också spelat in en skiva. Dags att göra nåt åt den storhet jag ser nu då! Fast samtidigt behöver jag då erkänna den arroganta, egoistiska besserwisser jag är. Dags att skriva ner vad jag ser i andra……

5:e kapitlet: Att inte riktigt veta vad jag ska skriva, är bara det ett tecken på vilken tjock mask jag bär på. Jag går direkt till övningen. – Jag hittade 24 negativa ord, som ”stör” mej!

6:e kapitlet: Om jag har dragits till Inger på grund av de egenskaper hos henne som jag hatar, vad händer då när jag kan ta till mej dessa egenskaper? När jag kan acceptera den egotrippade, arroganta besserwisser jag själv är, kommer jag då inte längre att känna dragning till henne? (Hon är ju också sån). Visserligen är det ju inte pga dessa sidor vi lever med varandra, men enligt boken drar man ju till sig karaktärer, som man döljer hos sej själv.

7:e kapitlet: är det hittills bästa i mina ögon och samtidigt det som jag säkert kommer att jobba mest med i framtiden. Jag ser fram emot att träffa Clownen Calle, Envise Evert, Otillräcklige Orvar, Bekväme Bengt och alla de andra underpersonligheterna och ta reda på vad de har att lära mej. Dessa personer har jag redan träffat, så klart, men jag har inte tidigare satt namn på dem. Dessa möten klarar man inte på en kafferast, utan det känns som en livslång process. Clownen Calle påminde att jag inte skulle glömma nämna Toffelhjälten Terry J. Eftersom jag är i ”läsartagen” väntar jag med övningen och fortsätter i stället med…

8:e kapitlet: Barndomen och uppväxten…. I de fåtal böcker i ämnet jag läst, verkar det som författaren haft en jobbig och hemsk uppväxt. Är det så, att ja större smärta man upplevt, ju större ryggsäck man bär på, desto mer kan man utvecklas? Visst hade jag en alkoholist till pappa, jag blev ”lindrigt” mobbad i skolan och andra ”små” detaljer, men skulle detta hämma och försvåra min utveckling? Min utveckling till vad, förresten?! Det ända jag vet just nu är, att den resa jag påbörjat inte är i självändamålssyfte, utan nånstans där framme måste det finnas något att dela med sej av till andra – annars begriper jag ännu mindre! Nu till övningen: Det blir inte lätt att hitta 3 positiva tolkningar till hur jag blev full på en fest och somnade, när våra barn var med….

9:e kapitlet: Vilken helomvändning! Nu ska vi helt plötsligt tänka positivt! Trots att det gått 2 veckor sen jag läste förra kapitlet, kan jag inte ha bearbetat det färdigt, för jag har rysligt svårt att ta till mej detta positiva tänkande just nu. Jag får återkomma till övningarna senare. Detta positiva tänkande måste vara extra svårt för oss svenskar, uppväxta med jante-lagen, att ta till oss. Vi har ju redan från barnsben fått lära oss att vi ”inte ska tro att vi är nåt”. Kan man gå omkring och känna sej älskad, lysande, sexig, strålande och allt annat UTAN att ens ego tar överhanden?

10:e kapitlet: Att förverkliga sina drömmar. Mitt mål är att om 5 år vara ekonomiskt oberoende, så att jag kan sluta jobba i affären, flytta med Inger ut på landet till ett hus i skogen vid något vatten. Där ska vi starta ett litet företag gemensamt och förmedla våra kunskaper till andra människor. Är detta möjligt? Självklart är det det! Givetvis kan jag inte påverka världsekonomin och ”marknaden”, men om inget extremt inträffar ska vi kunna vara ”ekonomiskt oberoende” om 5 år. Vårt företag kommer att finnas innan årets slut. Huset på landet känns som det minsta hindret och kunskaperna att förmedla… Ja, jag har äntligen startat min resa mot ”okända” mål. Förhoppningsvis ska nästa steg i min personliga utveckling innefatta Bergsledarutbilningen, som jag är alldeles övertygad om blir till stor hjälp för min fortsatta utveckling. Vad som sker sen vet jag inte idag, men som det står i boken, ”läraren kommer till eleven”, så det visar sej säkert då.

Sammanfattning: Många tänkvärda ord! Jag måste erkänna att jag efter vissa kapitel mått ganska dåligt, meditationerna har inte riktigt fungerat, psykometriläsningarna har varit svårare än förra gången. Fast det är ju klart inte bokens fel, utan det beror helt och hållet på mej själv

 

Comments are closed - Categories: Okategoriserade, Resan

Resan del 19

18 oktober, 2011 - Author: Lars Roslund

Färdigutvecklad för den här gången

De två sista träffarna på min Personlig Utvecklingskurs var i augusti 2007 och januari 2008. Andra gången skulle alltså Micke köra från norra Skåne med mig som passagerare och givetvis fick jag själv köra genom Skåne hem till honom innan färden fortsatte mot Närke. Rose-Marie skulle själv ta sig dit denna gången, däremot skulle hon åka med oss hem, så vi kan ju börja med det äventyret!

Någon gång under veckan, sa Terry till Micke att det var dags för honom att lämna in bilen på verkstan för något höll på att gå i sönder. Snyggt, tänkte jag, det är ju han som kör denna gången. Hoppas bilskrället håller ihop till Skåne i alla fall! Efter kramkalaset packade vi in Rose-Marie och hennes väskor i bilen och innan hon han säga ett ord plockar Micke upp en CD-skiva och slänger in den i spelaren och säger: ”Jag har köpt en ljudbok om Sveriges historia. Vi kan väl höra den på vägen hem?” Snyggt jobbat! Det skulle bli en resa till Herman Lindkvists röst och historien om Gustav Wasa och regnet smattrade för fullt mot framrutan. ”Vart var det nu jag skulle köra?” frågade Micke, för tro´t eller ej…poljen hade ingen GPS! ”Du ska svänga mot Karlsborg vid Askersundstrakten eller nåt” sa jag.

Regnet och Herman och Wasa och tystnaden var väldigt sövande, så jag slumrade så klart till och vaknade lagom för att se sen stora fina skylten: VÄLKOMMEN TILL LAXÅ. Konstigt, tänkte jag, jag har inte lagt märke till Laxå de tre gånger jag tidigare har kört här. Efter en stund stod bilen mitt ute i en sjö! Om du tänker dig en sjö, stor som en sex, sju fotbollsplaner och rakt igenom den mitt ute i vattnet har man byggt en väg. Det såg faktiskt ut som om vi körde på vattnet! ”Vart i helsike är vi på väg”? frågade jag Micke. ”Mot Karlskoga, precis som du sa”, svarade han. Efter att ha förklarat för Micke att Karlsborg och Karlskoga inte bara uttalades och stavades olika utan även förmodligen låg ganska långt ifrån varandra föreslog jag att vi skulle vända tillbaka igen. Nu var vi ju mitt ute i en sjö, så det var inte alldeles lätt att bara vända skutan så där, utan han fick köra ett tag till och under tiden kom jag på att jag hade GPS i min nya Nokia, så jag startade den och mycket riktigt så föreslog Astrid (rösten hette faktiskt så!) att vi skulle göra en U-sväng, när jag hade matat in Rose-Maries lilla hemort.

Tillbaka rakt över sjön igen och genom Laxå och plötsligt vill Astrid att vi skulle svänga till höger. Högersväng innebar att vi skulle söderut och det stämde ju, så jag sa att jag trodde det var en genväg. Efter en stunds körande på genvägen var det dags för en vänstersväng på en lite mindre genväg och efter ytterligare en stund var det dags igen. Denna gången skulle vi in på en grusgenväg mitt inne i skogen. ”Bara kör”, sa jag, ”Astrid vet vad hon gör!”. När vi gjorde den sista svängen in på den där stigen började jag bli lite orolig. För det första undrade jag om någon bil tidigare hade kört där, för det andra ekade Terrys ord i mitt huvud om att Mickes bil skulle gå i sönder och för det tredje började batteriet ta slut i min telefon. Tänk om bilen gick stannade här! Visserligen hade både Micke och Rose-Marie mobiler också, men var var vi? Hur skulle vi nånsin kunna förklara för någon var de skulle hitta oss? Vi befann oss säkert vid världen ände och därefter hade vi svängt till vänster. Men som tur var blev genvägarna större och mer asfalterade för varje sväng vi gjorde och efter ett tag, så där två timmar försenade kunde vi släppa av Rose-Marie vid hennes dörr och efter en snabb macka hos henne fortsatte vi köra i regnrusket mot Skåne. Det var då jag bestämde att i fortsättningen skulle jag åka tåg till Fanthyttan! När jag kom hem var jag tvungen att kolla på kartan var vi hade varit – vi hade genat rakt genom Tivedens Nationalpark! Om jag hade sovit ett tag till kan man ju undra om Micke hade reagerat, när han hade kommit till den norska gränsen ;)

Sista gången på en Personlig Utvecklingskurs innebär psykometriavläsning inför publik. Jag har kvar feedbackarna från alla mina 20 läxavläsningar och jag var faktiskt ganska duktig, så jag var inte så där väldigt nervös för att göra det inför okända – ja det vill säga, att stå inför en publik hade plötsligt blivit lite nervigt. Jag hade aldrig tidigare haft några som helst problem med det. Jag plockade bara fram min clownmask och gömde mig bakom den, men nu hade jag ju gått kurs och mer eller mindre lagt den åt sidan, så helt plötsligt blev jag nervös när jag stod där med föremål nummer tolv i handen, men efter ett tag lossnade det och det hela gick ganska bra. Vi hade två publikkvällar i rad och jobbade halva gruppen var sin kväll. Jag tyckte det kändes väldigt märkligt att vara i Byskolan utan att jobba med sig själv ett dugg under hela vistelsen. Det var ju nästan som att ha semester och jag blev till och med lite rastlös.

Alldeles före sista träffen hade jag varit uppe på kursgården ytterligare en gång – på antagningsintervju till Bergsledarutbildningen. Jag tog tåget upp ena dagen, blev intervjuad av Malou och Irene i ungefär 10 minuter, åt middag, sov över och tog tåget hem igen dagen efter. Kvällen före min psykometriuppvisning kallade Terry på mig och sa att han ville prata med mig. Vi gick in i klassrummet och han frågade om jag ville få den goda eller den dåliga nyheten först. Givetvis hoppades jag på att den goda nyheten skulle vara att jag blivit antagen till Bergsledarutbildningen, men vad kunde då den dåliga nyheten vara? ”Grattis”, sa Terry, ”du har blivit antagen till kursen”. YES! skrek jag inom mig! ”Men tyvärr finns det inte plats för dig på den kursen som startar nu i vår”. HELVETE! skrek jag inom mig! Terry förklarade att jag nog även ”skulle passa bättre in” i den grupp, som var tänkt att starta till hösten. Jag tyckte så klart att det var skit, men jag fick väl lita på hans ord. ”Kommer detta att påverka ditt psykometrifamträdande i morgon”? undrade Terry och det sade jag att det så klart inte kom att göra. Sen under sista dagens frukost kommer Terry fram till mig och säger att de hade fått ett återbud till kursen, som skulle starta om ett par veckor och att jag var välkommen att starta den om jag ville – och om jag ville!!! Än i dag undrar jag om det verkligen var så det gick till eller om det var nån sorts test jag blev utsatt för….

Det kändes skönt när vi satt i ringen sista dagen och Terry gick laget runt och föreslog oss vad vårt nästa steg på vår resa kunde vara. Visserligen försökte han trigga mig genom att hoppa över mig, när det var min tur, men jag hade lärt mig min läxa och påpekade detta och det kändes alldeles underbart att få höra att jag passade bra till att bli Bergsledare. Undra om Rose-Marie uppskattade sitt förslag lika mycket – Terry tyckte att hon kunde bli en alldeles utmärkt lastbilschaufför! Givetvis var detta ett skämt, för jag vet att hon har genomfört Mediumutbildningen sedan dess.

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 18

4 oktober, 2011 - Author: Lars Roslund

Ännu mer invecklat

Jag började bli lite desperat! Vad skulle jag bli när jag blev stor? Eller rättare sagt, vad för nytta skulle jag ha av den kursen jag gick? Terry hade ju föreslagit att Inger skulle gå mediumutbildningen och den hade hon vid det här laget påbörjat. Hennes väg låg ju utstakad till mediumskapet. Men jag då? Både Terry och ett annat känt medium och alla andra mindre kända, som jag hade vid den här tiden hade anlitat hade ju sagt att Inger och jag skulle starta något tillsammans. Att Inger skulle bli medium, var ganska givet, men jag då? Jag hade väldigt svårt att se mig själv som Tarot-kort-spåman! Eller skulle min uppgift vara att stå i garderoben och koka kaffe vid hennes storseanser? Paniken, ångesten och oron spred sig i kropp och sinne. Var allt det här bara ett misstag?

En dag på sommaren 2007 satt jag och surfade lite på nätet. Av en händelse (haha) råkade jag komma in på Creativexperiences.com och där i högerkanten stod det: Platser kvar på krusen ”Intuition och Personlig Utveckling”. Jaha, tänkte jag väl – eller nåt sånt. Sen hörde jag plötsligt en röst av en liten figur, som satt på min ena axel: ”Lars, den kursen ska du gå”. Givetvis så svarade figuren på min andra axel: ”Du är ju dum på riktigt! Jag går ju redan en kurs” för jag var ju mitt uppe i min personliga utveckling och mer utveckling än så, skulle ju säkert bara göra det ännu mer invecklat. Men hur det än var, så kunde jag inte släppa tanken på den här 3-dagarskursen, så jag skickade ett email till Viktoria på Byskolan och frågade om hon tyckte att det skulle vara en bra idé att jag gick en ”extra” kurs mitt i kursen och det tyckte hon att det skulle vara, så jag anmälde mig.

Den 12 juni satt jag så åter i lektionssalen på Byskolan i Fanthyttan och vid presentationsrundan första kvällen, så frågade Terry mig, när det blev min tur: ”Lars, vad gör du här på denna kursen?”. Jag sa precis som det var att jag faktiskt inte hade den blekaste aning om varför! Men, det skulle snart visa sig varför jag kommit dit…..

Hela det veckoslutet är som en dimma för mig. Jag kommer inte ihåg nästan någon, som var med på kursen. En Bergsledarkollega från Norrland, som jag träffade ett år senare berättade för mig att vi faktiskt hade gått kurs tillsammans, men det kom jag inte ihåg. Den enda jag kände igen, fast jag kunde inte placera henne, var en annan BM-kompis, som gick samma utbildning som jag, men det tog ett tag innan polletten ramlade ner där också. Varför hamnade denna helgen då i en sådan dimma?

Andra dagen hade vi ett antal rollspel och när vi skulle göra det andra säger Terry till mig: ”Lars idag är det din lyckodag – du ska få vara Terry Evans”. En tjej skulle vara Viktoria och tolka och en annan skulle vara en, som kom och ville ansöka om att vara med på Bergsledarutbildningen. ”Synd att man inte är medium, det hade ju varit kul att bli Bergsledare”, tänkte jag, för jag trodde bara att det var mediala personer, som kunde bli det. ”Och förresten”, säger då Terry, ”för att bli Bergsledare behöver man inte vara medium, för Bergsmeditationen har ju inget med andekontakt att göra”. Tänk så fel jag hade haft, eller rättare sagt, så lite fakta jag hade tagit reda på. Det var inte förrän på lunch- eller middagsrasten när jag var ute i skogen och promenerade och tyckte synd om mig själv, för den där Terry han nonchalerade mig hela den kursen, som jag förstod: Dom där orden var ju riktade till mig! Det var ju Bergsledare jag skulle bli! Plötsligt föll alla, jaja, en hel del i alla fall, pusselbitar på plats. När jag kom tillbaka till klassrummet la jag en lapp på Viktorias stol där det stod: Jag vill SKA bli Bergsledare. Viktoria tittade på mig och skrattade och sa att jag fick faktiskt skicka in en ansökan, jag precis som alla andra sökande. Det behövdes en veckoslutskurs för att jag skulle fatta vad mitt nästa steg skulle bli.

Att Terry fullständigt låtsades som om jag inte fanns till under de dagarna, väckte så klart upp gamla känslor från min uppväxt och jag till och med vågade säga till honom att jag tyckte han var för jävlig, som behandlade mig på det viset och då bara log han och applåderade – det var så klart den demonen han ville att jag skulle möta. När jag kom hem igen satte jag mig vid datorn och skrev ihop min ansökan om att bli antagen till Bergsledarutbildningen.


Hej

Jag är en man i mina allra bästa år, född 1956 dvs 50 år, lyckligt gift sedan 25 år med Inger, 2 underbara döttrar, Linda och Emma och ett barnbarn, Nellie snart 5, som vet hur man lindrar morfar runt sitt lillfinger. Jag driver tillsammans med min bror en ICA butik i Staffanstorp och är således egen företagare med god ekonomi. Rent materiellt har vi så vi klarar oss och lite till. Barnen har lämnat boet så Inger och jag bor i vår villa med våra två hundar och ett antal fiskar i dammen och i akvariet.

Skolan klarade jag utan några större problem och min uppväxt avklarades utan några stora trauman. Båda mina föräldrar jobbade och hade i och för sig många intressen så jag fick klara mig ganska mycket på egen hand, men kommer inte ihåg att jag känt mig varken ensam eller övergiven.

Således kan man sammanfatta att jag lever ett lyckligt ”Svenssonliv” med en underbar familj, ett jobb som är OK, har god ekonomi och har inger större ryggsäck med händelser att bära på….MEN

Jag hade kommit till en punkt i livet där det kändes som om något saknades. Nånstans i bakhuvudet hade jag ett svagt minne av Maslows trappa, tror jag den kallades, där första steget var de grundläggande behoven av mat och tak över huvudet. Det kändes som om jag var ”färdig” med det trappsteget jag befann mig på och började leta efter en väg att komma vidare uppåt. Det var då jag, som många andra män, blev ”lurad” av min kära hustru att gå på storseans med Terry Evans. Sen var det ”kört”! Helt plötsligt blev jag väldigt intresserad ”Det okända” på TV, jag hade helt plötsligt ringt och anmält oss båda till sommarvecka i Fanthyttan och den veckan var nog den mest omvälvande i hela mitt liv (om man bortser från alla lyckliga familjehändelser – fast det är ju liksom på ett annat plan) Efter avslutad sommarvecka följde jag Terrys råd och när jag kände mig redo anmälde jag mig till ”Personlig utveckling och intuition”, som jag just nu håller på med. Dessutom kände jag i våras att jag skulle åka till Fanthyttan och gå ”Intuition och ledarskap” och det var faktiskt då jag fick klart för mig att jag skulle bli Bergsledare.

För mig känns Bergsledarutbildningen som en naturlig fortsättning på min utveckling. Jag tycker mig ha tagit ett litet steg på vägen, men både vill och behöver mycket mer. Att jag dessutom genom mitt jobb är van vid att leda en grupp och att jag är intresserad av att jobba med människor stärker känslan av att denna kurs är den rätta för mig.

Självklart hoppas jag att jag blir en av de utvalda, som får komma till er för vidare information och frågor

Staffanstorp 2007-09-07

Lars Roslund

 

 

 

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 17

29 september, 2011 - Author: Lars Roslund

Mer personlig ut(in)veckling

Jag var inte ett dugg förvånad över att hon kom för sent, Nina alltså. Det var så typiskt henne! Innan jag åkte upp till Byskolan funderade jag på om någon från sommarveckan också skulle gå kursen, det hade ju varit kul att få träffa nån från den sommaren igen – och av alla, så blev det just hon! Men, vi kände ju trots allt varandra sen tidigare, så jag reste mig från min stol, gick fram till henne och gav henne en kram och sa att det var kul att få träffa henne igen och just i den kramen tror jag vi utvecklade en speciell sorts hat-kärlek, som efter hand utvecklades mer till kärlek än hat. Än i dag är vi vänner – i alla fall på Facebook – för hon bor i en annan del av Sverige.

Jag har kvar alla scheman från alla kurser jag gått i Fanthyttan och när jag läser igenom programmet från första träffen, så ser jag att det handlade mest om intuition, vilket i och för sig inte är så konstigt :). Men så där väldigt många detaljer kommer jag inte ihåg, tyvärr. En av kvällarna hade vi i alla fall rollspel. Jag tycker det är ganska kul – vissa tycker det är skittråkigt och jobbigt. Jag och min blivande mentor, Maria, blev ihopparade. Hon skulle spela en kåt bilskollärare som ville lära mig allt annat än att köra bil och jag skulle göra allt för att övertyga henne om att jag satt i bilen för att lära mig köra den. Vi hade så jäkla kul och till sist gav jag efter av skratt-utmattning – jag sålde min kropp för ett körkort!

Söndag efter lunch var det dags att packa in väskan, Micke, Rose-Marie och hennes två jätteväskor i bilen och efter det sedvanliga kramkalaset på skolan körde vi söderut igen. Micke hade varit förutseende och varit i kiosken och köpt en dagstidning, som han strategiskt placerat i baksätet bredvid Rose-Marie i förhoppning om att hon skulle läsa den. Han var vänlig nog att både peka på och påpeka att den låg där bredvid henne, men hon var inte alls intresserad av den. Hon hade ju bara hunnit ca 10% i historien om hennes liv och nu skulle vi få höra en ny fyratimmars monolog. Ni som har varit på kurs hos Terry, vet hur man känner sig i hjärnan när man åker hem därifrån eller rättare: det känns mer som man inte har nån normal hjärna kvar. Jag lyckades kanalisera vertikalt, dvs hål rätt genom huvudet – från öra till öra – så jag släppte igenom allt vad hon sa utan att nåt fastnade. Efter en snabbmacka i Småland fortsatte Micke och jag till Skåne i fullständig tystnad. Jag kommer ihåg att det regnade precis hela tiden, så det enda som hördes var vindrutetorkarna och Mickes röst när han sa: ”Nästa gång kör jag, då är det du som får prata med henne”

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 16

16 september, 2011 - Author: Lars Roslund

Personlig Utveckling och Intuition

Det är nu inte klokt vad jag glömmer fort! När jag tänker tillbaka på min andra kurs i Fanthyttan, så upptäcker jag att jag knappt kommer ihåg nåt! Vad gjorde vi egentligen där uppe under 3 träffar? Jag kommer ihåg så himla roligt vi hade på kvällarna, men vad gjorde vi under lektionerna? Kanske är det så att jag har förträngt det – vi jobbade ju trots allt med personlig utveckling! ;)

Redan ett par veckor innan kursen fick jag ett samtal från en tant som hette Rose-Marie (som vanligt ett fingerat namn). Hon hade svårt att ta sig till skolan och hade ringt dit och då hade dom där uppe föreslagit att hon skulle ta kontakt med mig och höra om jag kunde hämta upp henne på vägen. Hon bodde i Småland, ganska nära E4:an, så det skulle inte bli en så där himla stor omväg för mig. Efter ett par timmars monolog, där jag fick veta i princip allt om Rose-Maries liv, sa jag ”JA”, så att vi kunde avsluta samtalet och jag kunde få vila mina öron. Jag hade redan bestämt att jag skulle samåka med Micke som bodde i norra Skåne, så jag tog kontakt med honom och berättade den glada nyheten.

Den 8 mars 2007 vid 10-tiden startade jag nästa etapp på min personliga resa, när jag lämnade Staffanstorp med väskan packad för 4 dagars mangling uppe på Byskolan. En dryg timme senare hämtade jag upp Micke och vi fortsatte resan mot Småland, där Rose-Marie skulle bjuda på lunch innan vi alla tre fortsatte vår resa mot Närke. Efter en god lunch tillsammans med Rose-Marie och hennes gubbe hoppade vi in i min bil och då började hon prata! Jag tror hon andades nånstans i trakten av Örebro annars så pratade hon konstant! Som tur var så kunde jag koncentrera mig på bilkörningen, så det var Micke, som fick passa på att inflika ett ”jaha” eller ”ojdå” eller nåt sånt, när hon gjorde en halvsekunds paus en gång i halvtimman. Vid 4-tiden var vi framme i Fanthyttan och Micke och jag rusade in på pojkrummet och lade oss alldeles utmattade på våra sängar och hade en hel del att småprata om!

Vi var 4 grabbar, som skulle gå denna kurs och vi hade blivit strategiskt placerade mitt emot Terrys rum – vid den här tiden bodde han i ett av rummen på skolan. Den siste som kom var Ola, som hade blivit ditskickad av sin fru ;). Han frågade var vi hade lyckats få ta i kaffe och vi förklarade att det fanns färdiglagat i köket och han gick dit – men kom tillbakaspringande efter 30 sekunder alldeles vettskrämd och for upp i sin säng: ”Han är i köket! Han är i köket!” sa han. ”Vem då” undrade vi så klart. ”Terry!”. Jag kom ihåg den känslan från mitt första möte med Mr Evans på sommarveckan!

Efter den sedvanliga välkomstmiddagen, var det så dags att starta kursen klockan halv åtta. Terry hälsade alla välkomna och förklarade att en av deltagarna var lite försenade och efter en stund öppnades dörren och där stod hon! – Nina! Våra vägar möttes igen!

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 15

14 augusti, 2011 - Author: Lars Roslund

Meditationssöndagskvällar

Som jag tidigare berättat var jag på mitt livs första privatsittning hos Benny Rosenqvist i Malmö. Den gode Benny berättade att han hade meditationskvällar på vissa söndagar hemma i sin lägenhet och att jag var välkommen dit att deltaga. För en som precis hade upptäckt det här konstiga med andar och sånt kändes detta givetvis som en stor ära att få vara delaktig i nåt sånt. Benny berättade att deltagarna la 30 kronor per gång, som gick till vårt gemensamma (!) fadderbarn, en del skänktes till de hemlösa och en del avsattes till en ”avslutningsfest”, när terminen var över.

Första gången jag kom dit var det ungefär 20 personer i Bennys vardagsrum. Vi satt på diverse stolar i en cirkel och Benny berättade att han kunde över 100 olika meditationsformer. (Under det året jag var med provade vi säkert de flesta av dessa). Han satte på nån lämplig musik och bad oss att blunda och så började han sakta guida oss genom meditationen. Jag har inte en aning om vad han sade, för svetten började pärla sig i pannan på mig och jag kände paniken komma i bröstet. Jag vågade knappt andas. Jag har aldrig känt mig bekväm när jag befunnit mig i folksamlingar och det börjar bli varmt och syret börjar ta slut. I alla fall skyller jag på det den här gången också!  Efter en kvart när meditationen var slut och alla vände sina blickar på mitt svettdrypande ansikte fick jag i alla fall fram ”Gud, vad varmt här är inne” och nån snäll människa erbjöd sig att byta plats med mig, så att jag fick sitta vid det öppna fönstret.

Under hösten 2006 och våren 2007 åkte jag till Malmö och till Bennys vardagsrum för att vara med på ungefär 4-5 olika meditationer per gång. Om jag minns rätt var den varannan vecka vi mediterade. Vi fick stå utanför och vänta till klockan var exakt sju och först då fick vi trycka på porttelefon och bli insläppta. ”Grundgruppen” eller vad man ska kalla oss – vi som var där flest gånger – bestod av en 7-8 tanter och så var vi 3 pojkar, vilket är en ovanligt stor andel i såna här sammanhang. Efter varje meditation gick Benny laget runt och frågade alla vad vi tyckte: ”Ooooo så fint det var” tyckte alla och även jag stämde in i Ooo-kören i början, för jag vågade inte säga annat, men när jag blev varm i kläderna, så vågade jag säga saker som ”Nä, jag upplevde ingenting” eller ”Nä, jag tyckte inte den musiken var bra att meditera till” och det var ju ovanligt bland allt Ooooo-ande i det rummet.

Våren 2007 började jag min Personlig utvecklingskurs i Fanthyttan och då kom jag åter i kontakt med Bergsmeditationen. Jämför man de meditationerna vi gjorde hos Benny med Bergsmeditationen, så tycker jag inte att de gav mig ett smack, MEN jag tycker ändå fortfarande att det var väldigt nyttigt för mig att få ha varit med. Jag fick ju prova på olika meditationsformer, känna på hur det är att meditera i grupp bland en massa främmande människor och dessa främmande människor visade sig vara hur himla trevliga som helst! Tack kompisar för det året vi hade ihop!

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 14

6 augusti, 2011 - Author: Lars Roslund

Efter Sommarveckan

Hemma igen! Tillbaka till verkligheten! TRODDE JAG! För att förstå hur man kan må efter en resa till Fanthyttan, tror jag nog att man måste ha upplevt det själv. Man fungerar inte, man går omkring som en zombie, om man har nån hjärna känns det ungefär som om det har blivit körd genom en köttmörare.Köttmörare, lånad från KT PK Det var en himla tur att kursen ägde rum under första semesterveckan det året, så jag hade tre veckor på mig att något så när landa igen. Våra döttrar var väldigt nyfikna på vad vi hade upplevt och ville så klart komma och hälsa på och höra oss berätta, men vi orkade inte helt enkelt. I två veckor satt vi hemma i trädgården och stirrade in i ingenting, i alla fall nästan – för nu jäklar skulle det mediteras!

Alla övningar där uppe inleddes med en Bergsmeditation, som beroende på vad vi skulle göra ”avslutades” lite olika uppe på berget. Jag hade ju både haft privatsittning och liten seans och då tydligen mött både andar och annat konstigt och det skulle jag så klart undersöka närmare. Jag hade köpt Terrys Meditations-CDBergsmeditations-CD , för säkerhets skull både på svenska och engelska, så det var ju bara att sätta på den och ta tre djupa andetag och blunda och sätta igång. Andar och spöken och ni andra döingar – här kommer jag! TRODDE JAG!

Vem hade släckt ljuset? Var fasiken var min äng? Det var ju fullständigt svart! Och svart förblev det i ett par månader. Jag såg absolut ingenting. Givetvis beklagade jag mig för Inger om detta. ”Nähä, det var ju synd”, sa hon. ”Idag kom det en ängel och hämtade mig på berget” eller ”Idag stod det en indian på min bergstopp”. Men jag då? Vad gjorde jag för fel? Allt hade ju fungerat så bra på kursen, varför var då allt bara svart nu när jag var hemma? Jag ville ju också se änglar och indianer eller i alla fall nånting, inte bara mörker.

Jag förmodar att jag föddes ganska envis, men aldrig nånsin har jag varit så här in i helsikes fokuserad på att jag skulle klara av det – förr eller senare. Och efter ett par månader kom belöningen: Någon tände lampan på min äng! Sakta men säkert växte Bergsmeditationen fram i mitt sinne. Min envishet hade lönat sig. Jag kunde meditera, visserligen såg jag varken änglar eller indianer, men väl både äng, flod och berg. Att det sen tog över ett år innan jag accepterade och förstod att Inger hade kommit mycket längre i sin utveckling – vi spelade ju inte ens i samma division – är ju en helt annan historia och förmodligen en av de mörkaste skuggor jag nånsin kramat.

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 13

1 augusti, 2011 - Author: Lars Roslund

Avslutning av Sommarveckan

Tänk så mycket man kan få uppleva på 5 dagar! Sommarveckan i Fanthyttan är den mest omvälvande veckan i mitt liv – om man undantar att bli pappa, förstås. Ett par saker vill jag betona extra om att gå på kurs på Byskolan:

Kurskamraterna: Aldrig har jag någonsin blivit så fullständigt avklädd och naken inför vilt främmande människor. Efter ett par dagar vet kurskompisarna mer om en, än vad nån annan gör – inklusive en själv! ”Kursarna”, inte bara dom från Sommarveckan utan från ALLA kurser, har blivit som en ”andra familj” för mig. Tyvärr blir det en familj på distans, eftersom vi ju är utspridda över hela landet – från Övertorneå i norr till Hammenhög i söder. Tur att Facebook finns. Jag har minst 45 av mina gamla kurskamrater som vän där och är säkert vän med lika många till som jag träffat i andra sammanhang runt denna magiska plats i Bergslagen.

Maten: Jag skulle kunna skriva ett eget inlägg om maten där uppe. Ingela, Carina, Siv och alla dom andra i köket för ett fantastiskt jobb. Allt görs från grunden, inga halvfabrikat där inte. Till och med sånt man brukar tycka är äckligt, smakar i alla fall ”ganska gott” i matsalen på Byskolan. Fast de allra flesta måltiderna är förstås bara så himla jäkla goda! Sex gånger om dagen sitter man och äter där uppe. Jaha tänker du – ett gäng överviktiga människor lämnar kursen efter en vecka. Men icke, sa Nicke! På sommarveckan satt jag i princip stilla på en stol hela tiden och åt sex gånger om dan – och gick ner 3 kilo! Det går åt energi att gå på kurs hos Terry!

Naturen och trädgården: För en asfalts-skåning som jag, är det så klart helt underbart att få komma ut i naturen. Fanthyttan ligger mitt i Närke, mitt i skogen, intill en sjö – Råsvalen. På sommaren kan man bada i sjön om man vill och vågar. Ett av Terrys intressen är hans trädgård och på sommarkursen hade han inte bara börjat anlägga dammen utan även börjat plantera lite växter. Självklart ville vi hjälpa till och skramlade till en blodlönn, som du kan se intill dammen om du kommer dit.

Innan man får lämna kurserna på Byskolan brukar Terry ”gå laget runt” och berätta för var och en vad han tycker är en bra fortsättning  för en. Till mig sa han att jag behövde gå nån form av personlig utvecklingskurs, den jäkla gubben! Jag? Jag hade väl inga problem med min personlighet! ;). Andra föreslog han att de skulle gå nån form av mediumutbildning eller liknande. Efter massvis av tårar och kramar var det så dags att bege sig hem igen. Vi valde att köra mellan sjöarna, via Halmstad, en tur som tog åtta timmar. Under hela denna tur sa Inger och jag inte många ord till varandra utan satt djupt försjunkna alldeles bedövade i våra egna tankar alldeles slut i huvudet.

Efter sommarkursen har jag varit på ett antal andra kurser – mer om dessa senare och snart ska jag dit igen! Visst blir det kul att jag kommer snart, Viktoria!??

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 12

28 juli, 2011 - Author: Lars Roslund

Roliga timmen

Efter att läst om mina upplevelser från Sommarkursen kanske du tror att det bara är jobb och jobbigt att deltaga. Fel fel fel! Precis som när man gick i skolan är det nästan roligast på rasterna. Lektionsdagarna är långa, men det är rasterna också! Är det mer än en som rökar och om det är fint väder ute blir rökrutan en naturlig samlingsplats på rasterna. Dessutom ligger Byskolan i en underbar natur och jag tror att alla som har varit där har tagit en promenad ner till sjön – alldeles själv, säkert, om man före rasten fått någon av sina ömma punkter triggade av elake Terry :). Eftersom han håller i alla lektioner själv (utom en, som jag kommer att berätta om alldeles strax), så behöver han ladda batterierna mellan lektionerna. Därför är det 4 timmars lunchrast mitt på dagen och då hinner man ju lära känna kurskamraterna utanför lektionssalen också. Många skratt blir det, men också många djupa samtal.

Precis som i småskolan står det även ”Roliga timmen” på schemat på Sommarveckan! I det här fallet innebar det att vi fick ta över lektionspasset. ”Nu är det er tur att underhålla mig” sa Terry. 21 manglade hjärnor hade rådslag om vad fasiken vi skulle göra dådå. Helt plötsligt skulle man behöva vara kreativ också. En av deltagarna hade italienskt ursprung och hon lärde oss ett sång och dansnummer från det ljuvliga Italien. Herregud vad jobbigt det var men fy vad kul! Jag vet inte om det var dansen eller skratten som tog mest på krafterna! Inger och jag fick manus till en himla dålig sketch som vi skulle framföra, liggandes mitt på golvet i något som skulle vara en dubbelsäng. Fråga mig inte vad poängen var på denna oförglömliga teaterupplevelse, för det har jag för länge sedan glömt bort. Sista delen av Roliga timmen ägnade vi åt typiska svenska sällskapslekar för att visa engelske Terry hur man har kul på svenska. Vi gjorde bland annat ”Ta-en-apelsin-som-grannen-har-klämt-mellan-hakan-och-bröstet-och-skicka-vidare-till-nästa-person” och ”Haha-försök-att-ta-bollen-jag-har-mellan-mina-knän-bara-genom-att-använda-DINA-knän”. De flesta bilderna från dessa övningar passar definitivt inte att att visa här! Det ser ju inte klokt ut! Vi var allihop fysiskt totalt utmattade efter den eftermiddagen – av skratt! Jag tror att Terry efter den dagen fick en helt annan uppfattning om hur vi svenskar roar oss. ”You people are crazy” sa han!

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 11

25 juli, 2011 - Author: Lars Roslund

”Miniseans” för kompisarna

Det var inte bara när jag hade privatsittning, som jag fick andekontakt på Sommarveckan. På ett av passen skulle vi hålla ”storseans” för gruppen. Fråga mig inte hur det gick till, men plötsligt stod jag där mitt i rummet med alla deltagarna runt om mig sittandes på sina stolar.  Terry satte en bindel för mina ögon och snurrade runt mig ett par varv, förmodligen för att jag skulle bli ännu mer snurrig i huvudet och sen sa han: ”Säg nu precis vad som du ser”. ”Men HALLÅ”, tänkte jag. ”Är han dum i huvudet eller nåt? Jag har ju bindel för ögonen!”. ”Försök inte, bara låt det komma”, fortsatte Terry. ”Berätta vad du ser precis NU!” Och plötsligt for den bara förbi, rakt in i en bergvägg – en röd sportbil! Det tog knappt en halv sekund, sen var den borta. ”Jag såg en röd sportbil, som krockade med en bergvägg” sa jag. ”Bra”, sa Terry, ”är det någon här i rummet som känner igen vad Lars pratar om?”  Tydligen var det nån i gruppen som förstod vad jag hade sett, för jag hörde ett ”JA”. Jag hade ju bindel för ögonen, så jag har än idag ingen aning om vem det var. ”Försök igen. Hur ser han ut och vad vill han” Plötsligt stod han där vid sin kraschade bil. Den mörkhåriga killen med brun skinnjacka. ”Jag vill bara säga att jag har det bra nu och att allt gick väldigt snabbt”, sa han och jag förmedlade vad han hade sagt.

Sen var det över! Hur i helsike gick det till? Skit i det! Jag kunde ju! Det var dags att kolla efter hur man gjorde för att boka Globen. Herregud vad jag kunde! Just DÅ kände jag mig bäst i världen och nu kunde ingenting stoppa mig! HAHA – TRODDE JAG!

Comments are closed - Categories: Resan


Hit Counter provided by Los Angeles Windows