Menu

Senaste kommentarerna

Följ Bergsbloggen

bloglovin

Följ Bergsbloggen

Följ Bergsbloggen via email

Fyll i din emailadress, så får du uppdateringar via din mailbox

Gör som 1 annan, prenumerera du med.

Bergsledare.com på Facebook

Klicka på bilden

Klicka på bilden

Besökare:


Hit Counter provided by Los Angeles Windows

© 2012 BlogName - All rights reserved.

Firstyme WordPress Theme.
Designed by Charlie Asemota.

Resan del 10

24 juli, 2011 - Author: Lars Roslund

Min första och hittills enda ”privatsittning”

Efter den omvälvande dagen när jag blev ”omvänd” ligger resten av veckan väl dold i nån form av minnesdimma. Ibland undrade jag om det verkligen var jag, som satt på min stol eller om det var någon annan. Tankarna fladdrade hit och dit och överallt och ingenstans. Dagarna var fyllda av aktiviteter och endast en del av dessa minns kvar på min hårddisk i huvudet.Ett par saker har dock fastnat och har för evigt etsat sig fast i mitt minne:

Vi skulle parvis ha privatsittning dvs förmedla budskap från den andra sidan. Jag visste det redan innan vi blev indelade i par – att jag skulle bli ihopparad med Nina. Redan från första stund retade jag mig på henne. Hon var alltid sist in till lektionerna, precis så där en minut efter att vi skulle starta. Terry är väldigt noga med tiden men det stuntade hon i. Hon hade dessutom haft Terry hemma hos sig med Det Okända. Och visst blev det så – Jag och Nina! Jag var helt övertygad om att det inte skulle spela nån som helst roll vad jag sa OM jag mot förmodan skulle få något att förmedla. Hon skulle i alla fall säga att hon inte fattade ett dugg av vad jag sa. Men skit samma tänkte jag, det kommer väl inga budskap från mig i alla fall så jag blundade och försökte…

Helt plötsligt började det brinna och det fanns brandmän överallt! Alltså inte på kursgården utan jag såg det framför mig som i en dröm, fast jag var vaken. Jag såg hur brandmännen tittade in genom ett fönster, men det enda de såg var ett element och det var där det brann! Det såg ut som ett tygstycke som hade tagit eld. jag babblade och babblade. Orden bara rann ur min mun. Helt plötsligt hör jag Viktorias röst: ”Ni glömmer väl inte att fråga lite då och då om er klient förstår vad ni förmedlar” SHIT! Det hade jag glömt! Jag hade bara snackat hela tiden glad i hågen eftersom jag faktiskt hade fått något att förmedla så jag frågade Nina ”Förstår du något av vad jag säger?” ”Inte ett ord!” sa hon! Jaha, så var den dagen förstörd! Jäkla Nina! För inte var det mitt fel, väl??

Så abrupt slutade min första och hittills enda privatsittning – fullständigt fiasko! Jäkla Nina! Det var hennes fel! Och Terrys! Varför skulle han tvunget para ihop oss två? Jag som nästan trodde att jag kunde! Jäkla Nina! Henne skulle jag se till att jag aldrig mer skulle träffa! (HAHA! Trodde jag! Vänta bara tills jag skriver om nästa kurs!)

Tror du historien slutar här? Fel fel fel! Förra året, när jag satt och jobbade med Terrys Facebooksida och skulle lägga ut att det gick en repris av Det Okända på TV och att man kan se gamla program på TV4 Play på nätet så fanns det där mitt framför näsan på mig. Avsnittet med Nina! Hon var sedan länge förlåten och mitt försök att leka medium hade jag också förträngt, så jag klickade på ”Play” och tittade. Det skulle bli kul att se en gammal kurskamrat på Webb-TV. Helt plötsligt fanns det där mitt framför näsan på mig: elementet! och Nina som berättade om en liten eldsvåda eller nåt med ett tygstycke! Jäkla jäkla Nina! Det var ju precis det jag hade sett och berättat för henne! Fattade hon inte det? För inte kunde det väl vara så att jag inte hade förmedlat budskapet på ett tillräckligt bra sätt?

Ankan i dammen har inget som helst med historien att göra. Jag köpte den till Terry som avskedsgåva när kursen var slut och den bodde faktiskt i hans damm i ett par år. Den är av gummi om du undrar!

 

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 9

- Author: Lars Roslund

Vändpunkten

Stärkt av vattenmeloner och sopcontainrar var jag ”kagiare” än nånsin och hade tagit på mig en ännu större mask i form av ”Klassens störste, bäste och roligaste clown nånsin”. Denna suveräna mask kunde dölja min fullständiga förvirring – jag fattade absolut ingenting! Hade jag blivit övertygad om att det faktiskt fanns ett liv efter detta och att man kunde prata med döingar? Nä inte än – men det kom på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig!

Terry har aldrig någonsin vare sig sagt eller gjort något för att försöka övertala mig (eller nån annan för den delen) om att man kan kommunicera med dom ”på andra sidan”. ”Det är inte mitt jobb” brukar han säga. ”Jag gör bara mitt jobb och sen är det upp till var och en att själv bilda sig en egen uppfattning”. Så övertala mig, det försökte han inte göra. Alla ni som varit på kurs i Fanthyttan, vet så klart vad som händer – när man blir Terrificerad av Scary Evans!. Helt plötsligt sitter man där och det känns som man har en jättestrålkastare rakt i ansiktet och man känner sig som den mest ensamma och eländiga personen på jorden och ALLAS blickar riktas mot en. Om det dessutom är första gången känns det som man typ står på en scen på Ullevi eller nåt och att det minst är 50.000 som tittar och att det dessutom är direktsändning i TV – över hela världen. Det enda man hör är Terrys röst. ”I have your dad here”, sa han. ”Han säger att du inte har varit snäll mot din fru”, fortsatte han. ”Du har till och med varit riktigt elak mot henne, när hon har berättat om sitt intresse för det här med vad som händer, när man dör” Och så fortsatte det – Terry, med hjälp av pappa Stig fullständigt klädde av mig naken så där inför alla i salen. Det kändes som om Terry hittade nån form av känslomässig bröstvårta eller liknande och så klämde han till! Eller kan man kanske säga att han går nån form av ”tusen nålar” på känslorna. Jag kommer inte ihåg allt som sades om mig, men nästa rast tillbringade jag på sängen, gråtandes, tyckandes att jag var den mest missförstådda personen på jorden och det jag funderade mest på var väl om jag skulle koka den där Terry levande i tjära eller om jag skulle gräva ner honom halvvägs intill en myrstack och låta myrorna göra processen kort med honom. Efter en timmes promenad ensam i skogen var jag i alla fall klar över en sak: Aldrig mer skulle jag sätta min fot hos den där hemske Terry! Och det värsta av allt: Han hade ju rätt i vart enda ord han sa!

För att riktigt sparka på stackars liggande jag och för att strö extra mycket salt i mina känslomässiga sår, såg andevärlden till att pappa hälsade på en gång till under veckan och sen kom mormor och sen kom farmor också, fast dessa gånger blev det mycket trevligare besök. De ville väl bara verkligen få mig att förstå att de verkligen fanns på andra sidan och efter den veckan betvivlar jag inte det ett dugg!

Gissa om Terry tycker denna historien är kul? Framför allt när han själv låter mig berätta den: ”Lars, tell the others what happened that time you came here to check me out and trying to prove that I was a fake”. Är du nöjd nu, Terry? Nu har jag berättat den för ALLA! :)

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 8

- Author: Lars Roslund

De första övningarna

Den första övningen vi gjorde gick till så här, att vi delades in i 2 grupper, som satt i var sin ring i salen. En från den andra gruppen hade tagit en personlig sak, typ ett smycke, och virat in detta i en servett. Denna lilla paket låg nu mitt i ringen på golvet och vi skulle koncentrera oss på den lilla paketen och försöka ”se” saker om föremålets ägare. Så fort vi fick en bild, skulle vi bara säga vad vi såg, rakt ut i luften. Precis som i alla psykometriövningar var det viktigt att det var ett personligt föremål, som inte hade haft en massa ägare. I annat fall kan ju energierna blandas ihop och man vet inte vem man får till sig saker om. Jag hade lovat mig själv att åka på den här kursen med öppna sinnen och i alla fall försöka göra allt vi skulle och inte ha några förutfattade meningar om saker och ting. Så, fastän jag tyckte detta lät väldigt märkligt satt jag på min plats i ringen, blundade, koncentrerade mig på det lilla papperspaketet och plötsligt for det en bild förbi i mitt sinne. I ungefär en halv sekund såg jag den tydligt, sen försvann den lika fort som den kommit – en sopcontainer! Jag kunde se de röda bokstäverna på den gula containern: Carl F. Givetvis sa jag inte ”sopcontainer” så där rakt ut i luften, för jag var helt övertygad om att denna bilden inte berodde ett dugg på det där lilla föremålet, som låg mitt på golvet, utan jag låtsades som ingenting och satt tyst och fick då se ett litet bord med en röd duk, när jag plötsligt hör en röst säga ”soptunna” och en annan, som säger ”jag ser också en massa sopor”. Först då vågade jag dela med mig av vad jag hade sett och sa rakt ut att jag till och med såg en hel container med sopor. Jag har berättat denna lilla roliga historia ett antal gånger sedan dess: den allra första bilden jag fick till mig var en sopcontainer! Förklaringen till allt detta skräp var att föremålets ägare bodde vid en återvinningsstation och detta hade vi ”läst av” från ett föremål, inlindat i papper liggandes på golvet framför oss genom att använda vår intuition. Mycket märkligt, men tydligen fungerade det och även jag kunde!

En annan intuitionsövning vi hade var att vi skulle läsa av varandras auror. Vi blev indelade i par och jag skulle läsa av en ung dams energifält. Vi fick besked om att vi skulle liksom låtsas ”känna” på något osynligt ca 10 cm från kroppen och om det dök upp nånting i våra sinnen, skulle vi förmedla det till den vi läste av. Stärkt av sopcontainerbilden i förra uppgiften satte jag igång och plötsligt fick jag ”se” en stor vattenmelon framför mig. Genast försökte jag logiskt få en förklaring till denna vattenmelon och sa inget på en stund, utan fortsatte min undersökning med händerna i luften. Givetvis hände det inte mycket med eftersom mina tankar var fast i melonträsket. Jag sa till min kompis med ursäktande röst: ”Alltså, det ända jag såg var en stor vattenmelon – skitknäppt, hehe”. Hon tyckte inte alls det var lika knäppt, för melon var hennes absoluta favoritfrukt! Jag var mer förvirrad än nånsin! Hur fasiken kunde jag ”känna” eller vad jag nu gjorde, en vattenmelon i hennes aura? Och tänk att det blev precis den där melonen, som hon gillade så mycket. Hade det varit en apelsin, kunde det ju lika bra varit MIN favvisfrukt jag satt och var sugen på.

 Bilden på sopcontainern har jag lånat från Carl F’s hemsida och vattenmelonbilden hittade jag också på nätet

 

 

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 7

- Author: Lars Roslund

Sommarkurs i Fanthyttan 2006

Väskorna var packade, GPSen var inställd, bilen var fulltankad, det var dags att starta den 55 mil långa bilfärden till Fanthyttan. Vi hade planerat att svänga in om Vadstena Kloster på vägen – ett av Ingers favoritresmål, men när vi kom dit upptäckte vi att resan hade tagit en halvtimme längre än planerat (kanske beroende på alla Ingers rökpauser), så vi körde vidare utan att stanna. Det hade varit ganska fint sommarväder hemma, men ju längre norrut vi kom, desto kyligare blev det. Vi hade ju inte packat ner speciellt många varma tröjor, för det var ju trots allt i slutet av juni. Jag tror att vi kom fram vid 4-tiden och hade ett par timmar till vi skulle börja – en mjukstart med middag!

När jag tänker tillbaka på denna veckan, slår det mig så lite jag kommer ihåg egentligen. Det är kanske inte så konstigt, för förutom familjära händelser som att gifta sig och bli pappa och morfar och sånt, är detta den i särklass mest omvälvande veckan i mitt liv. Jag kommer ihåg, att när vi körde hem – en extra lång rutt – sa vi nästan ingenting till varandra på 7 timmar. Man var alldeles omtumlad, ja nästan bedövad i kropp och själ. Som tur är, tog jag massvis av foton däruppe och genom att titta på dessa, har en del kommit tillbaka i minnet.

Ingela mötte oss i dörren och visade oss till vårt rum, ett dubbelrum längst in i en liten korridor på första våningen. Dusch och toalett fanns ute i hallen. Eftersom Inger röker, blev vi visade rökrutan på trappan utanför. Denna blev förresten flyttad efter en dag, eftersom röken och doften tydligen gick in genom fönstret hos dom som bodde på ovanvåningen. Kaffe fanns att hämta i köket och det var där jag såg honom för första gången! Skräcken spred sig i kroppen och jag sprang tillbaka till Inger och sa ”Han är i köket!”. Detta har hon skrattat år många gånger! Inger hade tagit med en vattenkokare och massvis av tepåsar och efter ett antal cigaretter, jag gjorde henne sällskap i rökrutan, och koppar te, var det så dags för middagen. Maten, ja, den hade man kunnat skriva en egen bok om. Aldrig nånsin har jag ätit så gott och så mycket och rört mig så lite under 5 dagar, vi satt ju mest på våra stolar i salen, och så gick jag ner tre kilo! 5 gånger om dan är det mat/fika, precis enligt instruktionsboken och inte en enda gång varken då, eller senare, har jag blivit serverad något som inte smakat åtminstone gott. De allra flesta gångerna har det varit alldeles utsökt!

Vid halvsjutiden var det så dags att inta lektionssalen. Stolarna stod i en ring runt rummet och längst framme, under whiteboardtavlan, stod 2 stolar i avvikande färg, till läraren och hans tolk. Jag valde, eller var det slumpen – jag kommer inte ihåg vilket – en plats mittemot Terry och Viktoria, så slapp jag sitta och vända på huvudet hela tiden. Denna plats har jag sedan dess alltid försökt att få. Terry och Viktoria kom in i rummet och tog sina platser och Terry hälsade oss alla välkomna. Han förklarade att under de närmsta dagarna skulle vi få pröva på intuition, psykometri, healing och en massa annat, ja ett medialt smörgåsbord tror jag han kallade det och innan vi började skulle vi gå laget runt och presentera oss för varandra. När turen kom till mig, säger Terry: ”I would never have this man work for me”. ”Tack för den!” tänkte jag. De första orden han säger till mig var detta: ”Jag skulle aldrig anställa denne mannen” Det började ju bra! Men sen fortsatte han och förklarade varför: ”Efter 10 minuter hade han tagit över hela föreställingen och efter en vecka hade han kommit med ett 20-punktsprogram med förändringar, som borde göras”. Detta var bara början – i matkön till första kvällsfikan säger han till mig: ”You are my biggest challenge this week”. Givetvis hade jag ingen aning om vad han menade –DÅ!

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 6

- Author: Lars Roslund

Berget

Helt plötsligt tror jag att jag var den i familjen, som var mest entusiastisk över allt detta, men sen å andra sidan hade ju Inger läst massvis av böcker i ämnet och jag inte en ända. Jag frågade Inger om hon kunde välja ut en bra bok åt mig och hon sa ”Varför läser du inte Terrys bok Berget, nu innan vi åker dit?” och det var så klart en alldeles utmärkt idé. Dessutom var boken så där lagom tjock och skriven med ganska stor text, så den skulle man ju säkert klara av på ett par dagar.

Första delen av boken handlar om Terrys uppväxt och var väldigt intressant och lika lättläst, som vilken roman som helst. Sen började karln skriva om nåt berg och möte med en Grey Owl som både verkade vara en uggla och en indian på samma gång och då fattade jag absolut ingenting! Jag funderade allvarligt på hur mycket den ganska svåra uppväxten påverkat Terrys hjärna eller om hans sjukdom hade satt sig mer än på hans öga. Detta var mannen vi skulle gå kurs hos! Han verkade ju vara alldeles knäpp! Jag var mer konfunderad än nånsin. Efter att ha läst halva boken gav jag upp och tänkte att den boken ska jag ALDRIG läsa fler gånger! (HAHA! – TRODDE JAG!)I vår boksamling hittade jag en annan bok, ”Lär dig meditera”, eller nåt sånt hette den. Tydligen skulle vi meditera uppe i Fanthyttan och då skulle det ju vara bra att ha provat på det innan vi åkte dit. ”Slappna av, slut ögonen tänk på ingenting och bara var” stod det. Vaddå bara var? Och hur i allsindar skulle man låta bli att tänka? Detta gjorde mig inte ett dugg klokare. Jag satt där på mitt rum, med ett par tända ljus och blundade och kände mig jättefånig och funderade på vad jag skulle laga till middag. Det här var kanske ingenting för mig, för jag fattade inte ett dugg och resan till Fanthyttan och Terry Evans närmade sig med stormsteg…..

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 5

- Author: Lars Roslund

På min första privatsittning

Det var maj månad och jag stod nervöst utanför Bennys salong i Malmö. Det var äntligen dags för den där privatsittningen. Inger hade varit här ett par dagar tidigare och hon var väldigt imponerad, men hon trodde ju redan på det här. Jag hade förberett mig noga. Jag hade kommit på hur jag skulle få veta sanningen. Ett par år tidigare hade min pappa dött och det var honom jag bett Benny om att få träffa. För att få bevis på att det verkligen var pappa jag pratade med, hade jag kommit på en fråga, som jag skulle ställa. När min pappa precis hade gått bort fick jag en liten stund alldeles ensam med honom, där han låg i sängen på Lunds Lasarett med ljus tända och allt var tyst och stilla. Då sa jag något till honom, som ingen annan mer är han och jag vet. Vad jag sa, har jag aldrig berättat för någon, inte ens för Inger och jag vet inte om jag någonsin kommer att berätta det heller. Med detta i sinnet kom Benny mot mig i dörren. Vi gick en trappa upp till hans kontor och jag tror aldrig att jag varit så nervös. Vi satt på var sin sida om hans skrivbord och han hälsade mig välkommen och sa ”Jaha, så du vill få kontakt med din pappa?” eller nåt sånt. Jag svarade ett nervöst ”Ja” och Benny sa ”Jag har kontakt med en man, som är lite större än du”. Exakt vad Benny sa kommer jag inte ihåg, men efter ett par minuter var jag till 100% säker på att det var min pappa han pratade med/om och detta UTAN att jag hade behövt använda mitt ”vapen” – jag behövde aldrig ställa den där frågan! Jag hade fått mitt svar – och jag hade haft fel – Det fungerar! Man KAN få kontakt med de döda! Vilka budskap jag fick har jag inte det minsta minne av, men det var förmodligen inget så där jätteviktigt, för då hade jag så klart kommit ihåg det. Jag var mer förvirrad än nånsin. Det här måste jag så klart ta reda på mer om och som tur var skulle vi ju åka till Terry Evans en månad senare.

Så här i eterhand har jag funderat mycket på den här privatsittningen. Det sätt, som Benny Rosenqvist jobbar på, stämmer inte alls med hur jag fått lära mig. Enligt den skola jag går i, kan man inte i förväg bestämma vem från andra sidan som ska komma – jag hade ju stämt träff med min pappa. Sen TROR jag att Benny använde sin intuition lika mycket, när han gav mig budskapen – fast det är ju inget jag vet säkert och det spelade mindre roll just vid det tillfället, för jag är i alla fall 100% säker på att det verkligen var min pappa som var i rummet med oss. De privatsittningar jag varit på sen dess har jag inspelade på kassettband, men det kan jag inte minnas man kunde få av Benny. MEN jag har ju fortfarande kvar mitt ”triumfkort” – jag behövde ju aldrig använda det. Vem vet, nån gång i framtiden kanske jag tvivlar på att det är min pappa jag har kontakt med – då kommer jag att plocka fram det igen!

 

 

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 4

- Author: Lars Roslund

Våren 2006

En kväll någon gång på våren 2006 hade vi personalmöte i min ICA-butik. Precis när jag var mitt uppe i en dragning om nya kassarutiner, ringde min mobiltelefon. Lite smått irriterad svarade jag snabbt och bad att den som ringde skulle ringa upp senare. Rösten i telefonen sa då: ”Hej detta är Ingela från Creative Experiences. Jag vill bara berätta att Terry beslutat att ha en extra sommarvecka i år och jag bara undrar om ni fortfarande är intresserade?” Jag tappade fattningen fullständigt och stammade fram ”självklart!”. Resten av personalmötet kommer jag knappt ihåg. Yes! Vi hade fått plats! Sommaren var räddad!

För att förbereda oss ytterligare för sommarveckan, köpte vi biljetter till ”Andarnas Påsk” i Göteborg samma vår. Upplägget var ungefär det samma som i Malmö julen innan. Terry och Benny skulle hålla var sin storseans blandat med sångunderhållning. Vi körde upp till Göteborg tidigt på morgonen, för att vi skulle ha en mysig dag i rikets andra stad, men vädrets makter var inte riktigt på vår sida. Det spöregnade och var säkert den vårens kallaste dag. Jag fick till och med köpa en extra varm och tjock tröja! Eftermiddagens och kvällens båda seanser var dock lika intressanta som förra gången, men skillnaden var ju att denna gången var jag lite mer förberedd på vad som skulle ske och jag gick inte in i salen med tankar på att detta bara var sagor och påhittade historier. Jag kunde i alla fall medge att det var lite konstigt och att det kanske kunde vara så att medierna kunde prata med de döda. När vi körde hem från Göteborg den kvällen var jag ännu mer konfunderad och halva resan satt vi bägge två och funderade som levande frågetecken.

Jag hade ju trots allt mitt triumfkort kvar – privatsittningen med Benny Rosenqvist! Jag skulle minsann komma på ett sätt att bevisa att det förmodligen ändå bara var andra, mindre intelligenta personer, som gått på dessa mediums trolleritrick och inte såna kloka personer som jag. Desperat försökte jag komma på hur och plötsligt visste jag precis vad jag skulle göra. Jag hade hittat tvivlets sista halmstrå.

 

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 3

- Author: Lars Roslund

Andarnas jul.

Nu var det alltså dags igen, inte bara ett medium, utan två på en och samma gång. Evenemanget ägde rum på ett hotell i Malmö. 2 storseanser, musikunderhållning och mat. Att det dessutom var vegetarisk buffé tyckte jag var pricken över i. Alla dessa människor trodde inte bara på sagor – de åt konstig mat också! Drygt 700 förväntansfulla människor och jag satt i en stor sal och väntade. Så var det då dags, den konstige engelsmannen äntrade scenen tillsammans med en liten försynt flicka. ”Good evening and welcome” sa han. ”Godkväll och välkomna” sa flickan. Hon hette Viktoria och var hans tolk. Terry förklarade att det var inte han, utan hans team, som bestämde vem som skulle komma under kvällen. ”Det är ju bra, att bortförklara i förväg”, tänkte jag,” så slipper han göra det när ingen förstår ett dugg” och så började han: ”Does anyone recognize grandmother Astrid or Asta on the other side?” och Viktoria översatte. Terry var både rolig och underhållande tyckte jag efter ett tag och tänkte att jag nog skulle härda ut eftermiddagen ändå. Lite konstigt var det ju trots allt också, att Terry visste att den där mannen, precis som jag, hade blivit ditlurad av sin hustru, men hur i hela friden kunde han veta om hans onda knä? Helt plötsligt vände sig Terry till en ung man, som satt precis framför oss. En kompis från andevärlden hade ett budskap till honom. När Terry sa till den unge mannen att det var dags att byta skrivare till datorn, för den han hade var på väg till andra sidan, blev jag lika häpen, som den unge mannen. Hur i helskotta kan den där Terry veta såna saker? Jag satt alldeles förstenad och lyssnade. Kunde det kanske ligga nåt i alla de där historierna i alla fall? Kan man verkligen prata med döda människor? Jag kände mig omtumlad och förvirrad. Eftermiddagens verkliga snyftare var när en liten pojke på andra sidan kom till sina föräldrar och frågade om sin röda leksaksbil. Då var det inte många torra ögon i salongen. Det var egentligen inte vad Terry sa, utan reaktionen hos framför allt pappan, som verkligen satte igång hjärnverksamheten. Hur i helskotta kunde Terry veta om den där röda leksaksbilen? Det är faktiskt den där leksaksbilen, som fick förnekaren i mig att förvandlas till åtminstone en tvivlare! Efter den vegetariska buffén, som förresten smakade alldeles utmärkt, var det Bennys tur och helt plötsligt tyckte jag att det var väldigt intressant.

Vad Inger och jag sa till varandra under bilturen hem, har jag inte det minsta minne av, men när vi kom hem satt jag som klistrad vid datorn och googlade och läste och innan kvällen var slut hade jag skickat ett email till Fanthyttan och anmält vårt intresse till sommarkursen senare samma år. Dessutom beslutade Inger och jag att vi skulle gå på var sin privatsittning. Det var alldeles för långt till Terry och dessutom tog han inte emot fler, stod det på hans hemsida, så Inger lovade att hon skulle ringa och beställa tid hos Benny dagen efter. Det visade sig att Benny hade nästan ett halvårs kö, så vi fick tid i maj månad nästkommande år, Inger först och jag en vecka senare. Jag fick svar på mitt mail från Fanthyttan, där Ingela beklagade att bägge sommarkurserna, precis som alla andra kurser, tyvärr var fullbelagda och desperat svarade jag att vi var intresserade av att gå vilken kurs som helst så om de skulle få nåt återbud fick de gärna höra av sig. Jag var helt enkelt tvungen att veta mer! jag letade förtvivlat efter det sista halmstråt. Inte kunde väl jag haft fel i hela mitt liv? Hela min livsbild håll ju på att bli omkullkastas! Min sista chans var helt enkelt att åkt till Fanthyttan och försöka komma på hur den där märklige mannen lurat så många människor och nästan hade fått dit mig också! Mit livs viktigaste uppdrag: Att avslöja Terry Evans som bluff!

Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 2

23 juli, 2011 - Author: Lars Roslund

Hösten 2005

”Ska du nu se det där jävla skitprogrammet igen?” frågade jag Inger, en kväll efter middagen. Programmet, som just skulle börja på TV, var ”Förnimmelse om mord”, som handlade om att mer eller mindre konstiga personer skulle hjälpa polisen att lösa gamla mord, som inte klarats upp . Jag hade sett ett par minuter ibland på de där programmen, innan jag somnade i soffan, men jag hade ännu inte sett att man kommit fram till något resultat, hittat några gamla lik eller löst något mord. För mig var allt det där bara trams, sagor och påhittade historier utan någon som helst verklighetsförankring. Hur kunde människor gå på de där lögnerna? Och det värsta av allt var ju att jag var gift med en sån ”grundlurad” person! ”Läser du en sån bok till, så vill jag skiljas” sa jag vid ett tillfälle enligt Inger, men det har jag själv förträngt, så klart. Vi hade huset fullt av såna där böcker om det övernaturliga. Inger slukade allt hon kom över och dyra var de också. ”Kan du inte låna på biblioteket?” sa jag. ”De har inte denna typ av böcker där” sa hon (jag har ännu inte kollat om det stämmer, eller om hon sa så bara för att hon ville ha alla de där dammsamlarna). Själv var jag bara intresserad av datortidningar och en och annan bok om Linux och Java och annat, som jag fortfarande inte fattar ett ord av.

 Vid den här tiden gick även ett annat program på TV: ”Det okända”. Jag vet inte vilket av programmen, som visades först eller vilket år de gick, men det har i sammanhanget mindre betydelse. Jag förmodar att det var i ett avsnitt av ”De okända” som jag första gången såg den där märklige engelsmannen med det konstiga ögat, Terry Evans. Jag kan inte minnas att jag blev påverkad av att se honom utföra ghostbusting, men det ledde i alla fall till att jag lät mig övertalas till att köpa 2 biljetter till ”Andarnas Jul” i Malmö, som skulle äga rum i december 2005.Där skulle denne Terry tillsammans med ett annat medium, Benny Rosenqvist, hålla storseans. Äntligen skulle jag få bevisa för Inger att det bara var lögn och uppdiktade historier! Hon hade gått i fällan. Hur kunde hon fortfarande tro på det där skräpet? Vi hade ju redan haft kontakt med ett sk medium och hon var ju rena bluffen.

 Vi bor ett gammalt hus som är byggt i slutet av 50-talet. Huset hade 2 sovrum och vi var 2 vuxna och 2 barn, som skulle dela sovplatser. Till en början delade Linda och Emma rum, men när de blev större fick de var sitt sovrum. Till en början sov Inger och jag i en bäddsoffa i tillbyggnaden till vardagsrummet, men den bäddsoffan var knappast gjord för vuxna människor, så vi inredde ett sovrum nere i källaren. I mitten av 90-talet var Ingers lillebror Tomas ”mellan två jobb” och undrade om vi inte skulle förverka våra planer på att bygga till ett par rum till våra döttrar. Efter en regnig sommar stod de två rummen klara och döttrarna flyttade in. Efter ett par år var det dags för Linda att lämna boet och något år senare följde Emma efter. Helt plötsligt hade Inger och jag två rum extra och vi bestämde att vi skulle göra var sitt rum till oss själva. Jag gjorde ett ”pojkrum” som hade gjort vilken tonåring som helst avundsjuk. Rummet var (och är fortfarande) fullt av teknik och musik med bl a 12 högtalare och 2 subwoofers i det 12 kvadratmeter stora rummet. Inger valde att göra ett läsrum med en bäddsoffa för barn och barnbarns eventuella övernattningar. Jag trivdes väldigt bra i mitt rum, och gör så fortfarande, men Inger tyckte att det var dåliga energier i hennes rum – så dåliga att hon inte kunde vara där. Visserligen hade det varit lite ”konstigheter” i bägge rummen, när barnen bodde där. Jag glömmer aldrig när knackningar i väggen skrämde slaget på en stackars övernattande pojkvän och när vår vuxna dotter ville sova hos oss för ”hon hade hört ljud” i sitt sovrum, men jag försökte som vanligt hitta nån bra förklaring till allt detta, som t ex att vår granne höll på att hamra och snickra både morgon och kväll.

 Genom Tomas fick vi kontakt med Sofia från Ängelholm. Hon hade hjälpt Tomas och hans familj med att ta bort dåliga energier i deras hus. Sofia kom med tåget och jag hämtade henne på stationen i Lund. Hon gjorde en väldigt snygg entré när hon talade med våra 2 hundar och berättade för oss vad de tyckte om oss och deras promenader. Inger och jag fick var sitt par pekare och vi letade energilinjer i vårt hus och i vår trädgård. Vi skulle också använda dessa pekare att prata med våra hjälpare och dessa hjälpare var inte vilka Svenssons som helst, utan vi var speciellt utvalda, så vi hade både Shakespeare, Ghandi och Krishna till vår hjälp. De dåliga energierna i Ingers rum berodde på att vi i ett tidigare liv varit syskon och hade som barn dött i en brand på en gård i närheten i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet och nu var våra döda föräldrar här och tittade till oss, så att vi hade det bra i detta livet. Inger och jag hade levt ihop i många tidigare liv, sa Sofia och hon var väldigt övertygande, så till en början köpte vi allt hon sa. Jag vet fortfarande inte hur det fungerade, men en kväll när vi lekte med våra pekare, kunde jag bara genom att fråga ”höger” eller ” vänster” låta dessa bitar av böjd metall leda mig till vår bokhylla i vardagsrummet, där Inger hade gömt min vigselring. Vi köpte Sofias tjänster ytterligare en tre till fyra gånger till och varje gång berättade hon om våra tidigare liv i Sydafrika och New York och andra platser. Till sist, när hon sagt att jag varit en indian i New York i ett tidigare liv, hade jag helt plötsligt levt 5 liv på hundra år. Varför skulle jag ha dött i så tidig ålder hela tiden? Jag bad henne att sammanfatta mina tidigare liv i kronologisk ordning, för jag fick inte riktigt ihop det. Då började hon svamla om Atlantis och en bok hon skulle skriva. Jag körde henne till tåget och sen dess har vi aldrig hört av henne. Pekarna har jag dock kvar, för man vet ju aldrig. De lyckades ju trots allt hitta min vigselring!



Comments are closed - Categories: Resan

Resan del 1

- Author: Lars Roslund

FÖRORD

Jag började skriva denna berättelse om min resa till en början endast för mig själv. Jag har ingen aning om nån annan mer än jag och mina närmaste nånsin kommer att läsa den, men för säkerhets skull kommer jag att byta ut alla namn mina kurskamrater, ändra alla deras berättelser, ja till och med hitta på egna, för att inte på något vis lämna ut nån annan persons innersta känslor och funderingar. Mina egna tankar, känslor och händelser, däremot, kommer jag att återge så gott jag kan och minns.

Jag kallar min berättelse för ”Min resa” helt enkelt för att jag inte kan komma på nåt bättre just nu. När Hollywood hör av sig angående filmversionen, får jag väl komma på nåt fräckare och mer klatschigt!

Alla berättelser av klass brukar ju ha en dedikation i förordet, så därför tillägnar jag historien

Inger – min älskade hustru, livskamrat och bästa vän

Terry – min lärare, mentor och kompis

Comments are closed - Categories: Resan


Hit Counter provided by Los Angeles Windows